2017-06-21
Sedan driftstarten 1972 har O1 levererat drygt 110 TWh vilket kan jämföras med en typisk svensk årskonsumtion om ca 140 TWh el. Den energimängden motsvarar två år av Sveriges totala koldioxidutsläpp som samma elproduktion med fossila medel hade orsakat om O1 inte byggts. Jämförelsen är inte gripen ur luften då man vid tidpunkten för uppförandet av O1 stod i valet mellan att bygga mer vattenkraft, bygga kärnkraft eller importera olja för förbränning.
Att bygga ut ett kärnkraftsprogram var inte en självklarhet, men valet mellan att bygga ut fler älvar eller göra sig beroende av andra länder för bränsleimport landade i att satsa på kärnkraft. Visserligen såg man risker men bedömde att de riskerna kan hanteras med snillrik ingenjörskonst – något som svenska politiker visste fanns gott om i landet.
Cnut Sundqvist, pensionerad reaktorkonstruktör från f.d. ASEA och som nu har passerat 90 år, berättar passionerat om utvecklingsarbetet som ledde fram till bygget av O1. Tillsammans med kollegan Kåre Hannerz gjorde han en typstudie av olika reaktorer som skulle kunna offereras till Atomkraftkonsortiet (AKK) som hade bildats för att uppföra ett kärnkraftverk i Simpevarp utanför Oskarshamn. Totalt studerades fem reaktortyper: två tungvattenreaktorer, en gaskyld reaktor och två lättvattenreaktorer (en kokvattenreaktor, BWR, och en tryckvattenreaktor, PWR). Vid den här tiden fanns det i Sverige redan mycket erfarenhet, och även skepsis, kring tungvattenteknik genom det arbete som letts av AB Atomenergi inom den så kallade svenska linjen. Man var väl medveten om komplexiteten hos tungvattenanläggningar, som ASEA valde att avfärda, liksom den gaskylda reaktorn. Valet stod då mellan en BWR och en PWR.
Cnut citerar sina egna tankegångar från den tiden: ”Den bästa komponenten i en reaktor är den som inte blir installerad, för den kan inte heller gå sönder”. Han syftar på ånggeneratorn som finns i PWR. Det var en anledning till att man valde att gå vidare med kokvattenreaktorn vilket delvis också kom att bli ett vägledande val för den fortsatta reaktorutbyggnaden i Sverige.
Cnut berättar att den första reaktorn de skissade på, redan 1962, var på 30 MW och kallades Lillklas, uppkallad efter en seriefigur som vid den här tiden förekom i Hemmets Veckotidning. Året därpå tog man fram en större modell om ca 50 MW, som följaktligen fick heta Storklas. Denna offererades till AKK, men det framkom snart att en sådan liten reaktor inte skulle bli lönsam. Effekten var tvungen att vara högre än 350 MW för att nå lönsamhet. ASEA tog därför sikte på en modell med en effekt om 400 MW vilket också blev den offererade produkten. Under arbetets gång visade det sig att man kunde få ut ytterligare drygt tio procent effekt ur den föreslagna designen utan några avsevärda ändringar.
Vid denna tid fanns det väldigt få kokvattenreaktorer i drift i världen och att våga satsa på en helt ny teknik i stor skala får ses som ett modigt beslut. O1 kom också, enligt Cnut, att bli världens största kokvattenreaktor vid denna tid. Cnut berättar att han tillsammans med sina kollegor Lars Leine och Erland Tenerz framförde till ledningen det riskabla med att gå vidare med denna nya teknik, dessutom med ett gäng unga oerfarna ingenjörer. ASEA:s vd Curt Nicolin bad dem strunta i det: ”Den risken tar jag!”. Bedömningen var förmodligen baserad på den globala trend vid denna tid att allt fler energibolag satsade på kärnkraft och samtidigt visste Nicolin att lättvattentekniken föreföll enklare att hantera än tungvattentekniken.
Att vi i Sverige hade möjlighet att utveckla och uppföra inhemska reaktorer kan till stor del tillräknas den svenska linjen. Det arbete som delstatliga AB Atomenergi utförde tillsammans med Vattenfall och ASEA under 50- och 60-talen resulterade i en väl etablerad nationell kärnteknisk kompetens och det fanns en rad forskningsanläggningar att tillgå för utvecklingen av den svenska lättvattenreaktorn. Till exempel testade man bränslen för O1 i testreaktorn KRITZ i Studsvik samt i tungvattenreaktorn i Ågesta utanför Stockholm. Rådrumsregeln om 30 min samt enkelfelskriteriet var etablerade säkerhetsbegrepp i Sverige före länder såsom USA, vilket placerade svensk reaktorutveckling vid en internationell framkant.
Cnut Sundqvist är trots kärnkraftsbolagens nedläggningsbeslut optimistisk rörande kärnkraftens framtid i Sverige: ”När politikernas skenfäktningar är över kommer insikten om behovet av baskraft att sjunka in. Det är nödvändigt för att inte låsa fast sig med kol och olja som i Tyskland och för en fortsatt hög levnadsstandard”.
O1 blev Sveriges första kraftproducerande lättvattenreaktor den 12:e december 1970 när härden gick kritisk för första gången. Första infasningen mot elnätet gjordes den 19 augusti 1971. Den ursprungliga märkeffekten var 440 MW men effekten har senare höjts i steg och var innan man började trappa ner elproduktionen inför stängningen 473 MW. Nu avser OKG att inleda avställnings- och servicedrift och att transportera bort bränslet från reaktorn. Det kommer ta ett par år varefter nedmontering och rivning kan påbörjas.