2021-04-22
En av de absolut största kostnaderna för ny kärnkraft är finansieringskostnaden. Kostnaden, i form av avkastningskrav på eget kapital och ränta på lånat kapital, beror till stor del av investeringens projektrisk – desto högre projektrisk, desto högre finansieringskostnader. För stora och långsiktiga kärnkraftsprojekt kan finansieringskostnaden snabbt komma att utgöra hälften av den långsiktiga produktionskostnaden, eller mer.
Den sammanlagda kostnaden med initial investeringskostnad, drift, underhåll, bränsle, rivning och avfallskostnader kan för en reaktor uppgå till omkring 30 öre/kWh. För ett projekt med en kalkylränta i linje med den för Hinkley Point C ökar finansieringskostnaderna den totala kostnaden från 30 öre/kWh (utan finansieringskostnader) till totalt 1 kr/kWh med finansieringskostnader. Därmed utgör finansieringskostnaden alltså 70 procent av den totala kostnaden.
Delad risk betyder sänkt risk
Vid ett webinar i februari presenterades flera insikter kring finansieringen av ny kärnkraft. En av slutsatserna var att det finns goda möjligheter att sänka finansieringskostnaden
Konferensen ”Financing Nuclear New Build” är en del av branschorganisationen FORATOM:s initiativ kring finansiering av ny kärnkraft. Initiativet, kallat Investment Framework Task Force (IFTF), utreder och uppmärksammar utmaningar som investerare i ny kärnkraft står inför.
Joe Rippon, som jobbar med EdF:s föreslagna kärnkraftsprojekt Sizewell C, var en av talarna på konferensen. Han förklarade att bättre mekanismer för allokering av projektrisk mellan intressenter kan resultera i lägre finansieringskostnader. Det är även viktigt för industrin att hitta sätt att minska byggkostnader samt att minska risken att projekt försenas och fördyras.
Enligt Rippon är fördelningen av risk mellan intressenter aldrig binär. Både investerare och konsumenter tar en viss del av projektrisken – ingen sida sitter med 100 procent av risken. En bättre fördelning av risken skulle möjliggöra mer finansiering till lägre finansieringskostnader.
Oavsett risknivå krävs incitament för att projekt ska genomföras effektivt. Men med lägre risknivåer kan avkastningen vara lägre, vilket minskar finansieringskostnaderna.
Det finns flera tänkbara finansieringsmodeller och enligt Rippon borde samtliga intressenter fundera både kring om och hur Mankala-modellen kan användas i fler projekt. Mankala är en modell som är vanlig i Finland. Den används till exempel för finansieringen av Hanhikivi 1 och Olkiluoto 3. Enligt modellen är delägarna i ett projekt ansvariga för att täcka kostnader för kraftverket, inklusive räntekostnader. I gengäld får delägarna köpa den elektricitet som produceras till självkostnadspris. Mängden el beror på ägarandel. Ett Mankalabolag har alltså inget eget avkastningskrav och säljer el till delägarna till självkostnadspris. Delägare i de finska kraftverken är ofta andra mindre kraftbolag eller stora industribolag.
Rippon är ordförande för arbetsgruppen IFTF som inom kort kommer att publicera en rapport om finansiering av nya kärnkraftverk. Arbetsgruppen har bland annat konstaterat att det fastpris som den brittiska regeringen garanterat för Hinkley Point C, HPC, till 66 procent består av finansieringskostnader. Fastpriset innebär att HPC alltid får betalt 92,50 brittiska pund (i 2012 års penningvärde) för varje MWh som produceras. Om elpriset är lägre än fastpriset ersätts HPC med mellanskillnaden. Om elpriset är högre än fastpriset får HPC istället betala tillbaka mellanskillnaden.
Det totala fastpriset på 92,50 GBP/MWh utgörs av 11 GBP/MWh byggkostnad, 20 GBP/MWh driftkostnader och 61,50 GBP/MWh finansieringskostnader.
Fastpriset, eller Contract for Difference (CfD), har kommit att användas i stor utsträckning i Storbritannien och har varit en avgörande framgångsfaktor för utbyggnaden av havsbaserad vindkraft.
Enligt en uppskattning från OECD NEA utgör finansieringskostnaden typiskt 78 procent av kärnkraftens produktionskostnad. Projektrisk och finansieringskostnader är drivande faktorer bakom kostnaden för kärnkraft.
I jakt på bättre finansieringsmodeller
Sedan bygget av HPC startades har flera kärnkraftsprojekt i Storbritannien stoppats efter svårigheter att hitta fungerande finansieringsmodeller. Det föreslagna Sizewell C är nu det enda projekt som har lämnat in en ansökan till myndigheterna efter att tre projekt – Wylfa, Moorside och Oldbury – antingen dragit tillbaka eller parkerat sina planer. Ett ytterligare projekt, kallat Bradwell, befinner sig i ett tidigt tekniskt stadie.
En ny finansieringsmodell som föreslagits är den så kallade Regulated Asset Base, RAB. Se även Kärnkraft i vår omvärld 2019-08-27. Det är en modell som aktivt utreds av myndigheterna för att sänka finansieringskostnaderna. Modellen har tidigare använts för andra infrastrukturprojekt där det rör sig om naturliga monopol. Investeringar för över 160 miljarder pund har gjorts genom RAB-modellen i Storbritannien.
Storbritanniens premiärminister, Boris Johnson, har tidigare uttalat sig positivt om kärnkraften. I den vitbok om landets energiförsörjning som släpptes i slutet av 2020 ser man framför sig en ökning av kärnkraftsproduktionen från dagens dryga 60 TWh till mellan 100 och 160 TWh år 2050, se även Kärnkraft i vår omvärld 2020-12-18.
Ett flertal länder genomför just nu stora satsningar på ren energi där kärnkraft ingår som en viktig del. Flera verktyg kommer krävas för att fasa ut de fossila bränslena. Utöver tekniska lösningar kommer nya lösningar för marknader och finansiering spela en avgörande roll för att möjliggöra en omställning.