2017-06-02
Indien har 22 reaktorer i drift, men de flesta är små och den totala installerade effekten är bara drygt 6000 MW. Arton av reaktorerna är egenutvecklade tungvattenkylda tryckvattenreaktorer, de flesta strax över 200 MW. Två – Tarapur 1 och 2 – är kokvattenreaktorer av GE:s första modell BWR-I. Två – Kudankulam 1 och 2 – är nybyggda ryska tryckvattenreaktorer.
Ytterligare fem reaktorer är under uppförande. Fyra av dem är tungvattenreaktorer av den 700 MW-modell som genom regeringsbeslutet nu kommer att bli betydligt vanligare. Den femte är en natriumkyld snabbreaktor om 500 MW.
Det finns ett avtal från 2014 mellan ryska Atomstroyexport och Nuclear Power Corporation of India om att uppföra Kudankulam 3 och 4. Byggstart är planerad till slutet av juni 2017. Block 5 och 6 i Kudankulam ser alltså också ut att bli av sedan de två företagen skrivit under ett ramavtal om två ytterligare reaktorer. Avtalet undertecknades i samband med att Indens premiärminister Narendra Modi besökte Sankt Petersburg den första juni. Parterna är överens om bland annat kostnaden för de två blocken och vilka förpliktelser man har gentemot varandra.
De tio nya reaktorerna som Indiens regering just beslutat om utgör en ytterligare utökning av kärnkraftsprogrammet utöver de reaktorer som nu är under uppförande och utöver de fyra VVER som ska byggas vid Kudankulam. När olika projekten är genomförda kommer den installerade kärnkraftseffekten att ha stigit till över 20 000 MW.
Satsningen beräknas kosta 700 miljarder rupier (95 miljarder kronor) och den bör ses mot det senaste decenniets utveckling i det indiska kärnkraftsprogrammet. Indien stängdes 1974 av från handeln med kärnteknik och uran efter att man testat ett kärnvapen. Men 2006 undertecknade USA:s president George W Bush en lag som återigen öppnade upp för export av reaktorer till Indien. Efter hårda förhandlingar lyckades USA 2008 få länderna i Nuclear Suppliers Group att godkänna export av kärnteknik till Indien trots att Indien inte undertecknat avtalet om ickespridning av kärnvapen. Nuclear Suppliers Group bildades från början som ett svar på Indiens första kärnvapenprov och har tagit fram principerna för vilken teknik som får exporteras och till vem.
Trots att det numera är tillåtet att sälja reaktorer till Indien har den väntade utbyggnaden inte tagit fart. Främst beror det på att den indiska lagstiftning som reglerar ansvaret vid en eventuell olycka har en klausul som gör det möjligt för en indisk domstol att upp till 80 år efter det att en reaktor har levererats peka ut leveratören som skadeståndsskyldig. Storleken på ett sådant skadestånd är obegränsat. Den här konstruktionen är inte i linje med internationell standard på området, där istället den som driver reaktorn har det fulla ansvaret för säkerheten. Den här skrivningen har kraftigt dämpat intresset från de internationella leverantörerna. Utöver Kudankulam 1 och 2 som togs i drift 2013 och 2016, har inga importerade reaktorer byggts sedan Tarapur 1 och 2 1969.
Westinghouse hade långtgående diskussioner med Indien om att uppföra sex AP1000, men efter att den amerikanska delen av Westinghouse ansökt om konkursskydd och nu genomgår en rekonstruktion är det osannolikt att den affären kommer att bli av. Satsningen på de tio inhemska reaktorerna ska dels ses som en reaktion på problemen inom Westinghouse. Indierna byter fot och satsar på inhemska reaktorer istället de amerikanska. Projektet innebär också en välbehövlig nystart för den indiska leverantörskedjan som lidit svårt under turerna kring lagen om ansvar vid en eventuell olycka då de inte fått de beställningar på komponenter som de hade hoppats på när det blev möjligt för utländska leverantörer att bygga i Indien. Men, med den nya satsningen talas det över 30 000 nya jobb. Sannolikt kommer arbetet med de tio nya reaktorerna också att möjliggöra för den indiska kärnkraftsindustrin att utveckla en större variant av 700 MW-reaktorn. Förhoppningen är att man ska kunna skala upp tekniken till 1000 MW.
Indien är på sikt helt beroende av kärnkraften för att både kunna förse sin stora befolkning med el och för att tillmötesgå sina klimatåtaganden. Satsningarna på sol och vind i Indien är omfattande, men man behöver också expandera kärnkraften kraftigt för att ha en chans att begränsa den totala dominans kolkraften har i elproduktionen samtidigt som man ökar den totala elproduktionen för att ge fler människor tillgång till el. Planerna för framtida kärnkraft är därför omfattande. Utpekade platser finns för tiotals nya reaktorer.
Importen av utländska reaktorer är ett sätt för Indien att snabbt få till stånd mer kärnkraftsproduktion, men i grunden har man en strategi som formulerades av den legendariske fysikern Homi Bhabha redan på 1950-talet. Strategin syftar till att uthålligt förse hela den indiska befolkningen med energi baserad på inhemska råvaror. Fossila bränslen är då uteslutna för att nå målet då de skulle räcka särskilt länge. Indien saknar också nästan helt urantillgångar. Men man har gott om torium. Torium kan inte i sig användas som bränsle i reaktorer, men det kan i en reaktor omvandlas till uran-233 som är klyvbart och går att använda som kärnbränsle.
Bhabhas strategi har tre steg. I det första steget utvecklas tungvattenreaktorer med uppgift att omvandla de begränsade indiska urantillgångarna till plutonium. Plutoniet används i ett andra steg till att driva natriumkylda snabbreaktorer. Den rikliga tillgången på neutroner i snabbreaktorerna används för att från torium producera uran-233. I det tredje steget utnyttjas åter igen tungvattenreaktorer men som nu konstruerats för att drivas av uran-233. De här reaktorerna kan utformas så att de också producerar en del nytt uran-233 från torium. Om man lyckas väl i utformningen kommer det att räcka med att tillföra bara lite fissilt material (uran-233) från snabbreaktorerna för att hålla reaktorerna i det tredje steget i drift.
Bhabha uttalade att det kan komma att ta hundratals år för Indien att industrialisera de tre stegen. Men han såg att det var den här vägen Indien behövde gå för att bli självförsörjande på energi i obegränsad mängd. Det intressanta är att man har hållit fast vid strategin i över 60 år. Man har hela tiden tagit steg framåt och fortsatt utveckla sin egen teknik även under de perioder då man kunnat importera kärnteknik och uran.
Tungvattenreaktorerna i det första steget är de som finns i drift i Indien idag. De producerar el och plutonium som ska användas i snabbreaktorerna. Det här är kontroversiellt då Indien inte ställer alla sina reaktorer under internationell kontroll. Man har alltså goda möjligheter att ställa om reaktorerna för produktion av vapenplutonium om man skulle vilja det. Det här är också en viktig del av förklaringen till att Nuclear Suppliers Group var mycket tveksamma till att åter släppa in Indien i värmen.
Snabbreaktorerna i strategins andra steg är på väg att realiseras. En fullskalereaktor är under uppförande på Indiens ostkust. Bygget är försenat i förhållande till sin ursprungliga tidplan, men börjar närma sig driftstart. Ytterligare två snabbreaktorer är tänkta att byggas på samma plats och konkreta planer finns för att därefter uppföra ytterligare fyra.
Den tredje reaktortypen är också en tungvattenreaktor som går under beteckningen AHWR. Reaktorn som har en planerad elektrisk effekt om 300 MW har kommit långt i sin utveckling. Man börjar närma sig att uppföra en prototyp.
I Indien finns, och har länge funnits ett starkt politiskt stöd för kärnkraftsprogrammet. Utvecklingen av reaktorerna utgår ifrån ett konkret behov av att förse fler människor med el. Det i kombination med Indiens mycket stora utmaning att sluta öka och på sikt minska kolkonsumtionen för att stävja klimat- och luftkvalitetsproblemen gör att nyheten om ett program om tio nya reaktorer ska tas på stort allvar.