Låntidsexponering av sprucken stålfiberarmerad sprutbetong

Studien visar att inte ens en så hårfin spricka som 0,1 mm ger fullgott motstånd mot stålfiberkorrosion, oavsett miljö. Skillnader i tiden till initiering av korrosion och den påföljande korrosionshastigheten är starkt beroende på tillgång till klorider och fukt vilket stämmer bra med gängse principer för korrosion. Vidare har studien tydligt pekat på det faktum att även andra nedbrytningsmekanismer, ofta i kombination, kan påverka sprutbetongens prestanda negativt. Stålfiberkorrosionen reducerar tvärsnittsarean på fibrer som korsar sprickan och riskerar därigenom sänka residualbärförmågan.  Vid små deformationer (bruksgränstillstånd) och tunna sprickvidder (0,1 mm) har den detekterade stålfiberkorrosionen relativt liten inverkan på bärförmågan. Sannolikt beroende på att betongens prestanda har större betydelse än vid stora deformationer. Vid stor sprickvidd (1,0 mm) uppmäts generellt en reducerad bärförmåga p.g.a. fiberkorrosion. Vid större deformationer (brottgränstillstånd) är bärförmågan oavsett sprickvidd och sprutbetongtyp ca. 30 - 50% lägre än förväntat efter 25 års fältexponering.

En generell rekommendation är att sträva mot goda materialval och högkvalitativt utförande för att få en sprickfri och beständig sprutbetong för lång livslängd. Resultaten från studien bör vidare kunna användas för att nyansera kraven på sprutbetong vid reparation och förstärkning. Större fokus bör läggas på att sträva efter sprickfrihet i färdig konstruktion.