Magnetiserbarhet

Vägar och andra anläggningar byggda med askor erbjuder miljöfördelar i form av resurssnålare och i vissa fall effektivare konstruktioner än konventionella material. Men, förekomsten av miljöstörande ämnen i askor ger även upphov till risker om de kommer i kontakt med omgivningen. Projektet syftar till att undersöka om magnetiserbarhet kan användas för att bedöma askkonstruktioners tillstånd och avgränsning. Hypotesen är att askorna har en högre magnetiserbarhet än de material som täcker dem och att man genom att mäta magnetiserbarheten i en volym som innefattar såväl det överliggande materialet som askan, kan bedöma tillståndet (tjockleken eller uppblandningsgraden) hos materialen. Därför har ett 20-tal olika material slaggruser, flygaskor, grusslitlager och jordarter undersökts samt två fältlokaler karterats. Projektet är ett samarbete mellan VTI och SGI.

Resultaten visar att de båda i fält undersökta flygaskstabiliserade grusvägarna kunde detekteras till sin utbredning. De undersökta materialens magnetiserbarhet varierade över tre magnituders storlek. Slaggrusen hade de högsta värdena och grusslitlager och kvartssand de lägsta. Det fanns ett positivt samband mellan många föroreningar och ett materials magnetiserbarhet.

Metoden kunde bara testas på konstruktioner som var ytliga, då mätsensorn endast kunde penetrera ungefär en decimeter ner i materialet. Många askkonstruktioner, särskilt när det gäller slaggrusanvänding ligger på ett större djup, vilket skulle kräva andra sensorer.

Projektresultaten tyder på att metoden kan utvecklas till ett användbart verktyg för kontroll av nya askkonstruktioner, övervakning av askkonstruktioner i drift och detektering av askkonstruktioners utbredning. Men, det kräver att konstruktionerna är byggda så att askan håller högre magnetiserbarhet än vad de överlagrande materialen gör. Mer kunskap behövs om olika materials magnetiserbarhet och förändring i tid, samt andra mätsensorer än de som ingått i denna studie.