Joniserande strålning
För joniserande strålning, som rörde arbete med röntgenrör och radium, kom de första rapporterna om enskilda cancerfall omkring år 1900. Ett drygt tiotal år senare var rapporterna så pass omfattande att ett första epidemiologiskt ”bevis” kunde anses föreligga, om än inte systematiskt underbyggt. Därefter vidtog en lång resa där den epidemiologiska grunden stärktes men också successivt ett experimentellt och teoretiskt underlag som handlade om att mekanismerna bakom canceruppkomst efter exponering för joniserande strålning stärktes. I stort sett kan man säga att detta experimentella och teoretiska underlag i hög grad var klarlagt redan under 1970-talet. Det som tillkommit därefter handlar väsentligen om detaljer rörande mekanismerna men inget talar sedan 1940-talet emot exponering för joniserande strålning som en cancerrisk.
Forskningen om cancerframkallande kemikalier
Ser vi till cancerframkallande kemiska ämnen kan man kanske, som startår för den mer moderna forskningen, börja med ämnet bensen där forskarna Delore och Bergamo år 1928 pekade på ämnet som cancerframkallande. Kunskapen om kemiska ämnen med cancerframkallande egenskaper ökade dramatiskt från slutet av 1950-talet och in på 1980-talet. En av förklaringarna till detta var att DNA-strukturen upptäckts (av Watson och Crick år 1953). Förvisso tillkom flera olika epidemiologiska underlag för uppkomst av cancer efter exponering för vissa kemiska ämnen – som exempel kan nämnas de cancerframkallande egenskaperna hos ämnet vinylklorid som används vid tillverkning av PVC-plast.
Under 1960- och 1970-talet visade forskare att ett flertal kemiska ämnesgrupper (polyaromatiska kolväten från förbränning, så kallade dialkylnitrosaminer och många andra så kallade alkylerande ämnen dit vinylklorid hör) direkt eller indirekt reagerade med DNA och därmed också skadade DNA-molekylen. Under tiden efter 1950-talet lades alltså en stark teoretisk och experimentell grund för dessa ämnens cancerframkallande egenskaper. Detta innebar att man nu fick en klar bild av de molekylära mekanismer som låg bakom de cancerframkallande egenskaperna.
Virus som kan ge upphov till tumörer
Samma sak som gäller för de kemiska ämnena kan sägas om vissa virus som visade sig kunna vara cancerframkallande. Här kan i mer modern bemärkelse påpekas att denna forskningsgren utvecklades särskilt efter år 1970 då flera forskare visat att RNA-molekyler kunde ge upphov till DNA-molekyler (Nobelpris år 1975). Därmed kunde man förstå hur virus, som hade RNA som arvsmassa, kan infektera kroppsceller, omvandla sig till DNA och därmed ändra på våra cellers ärftliga program så att de normala cellerna kan omvandlas till tumörceller.
Virus som cancerframkallande agens gäller endast ett mindre antal olika virus och också en mindre andel av alla tumörer. En aspekt här handlar om att cancerrisken inte bara beror på en infektion utan också på arvsmassan, och därmed immunförsvar med mera, hos den infekterade personen. För den väsentliga fortsättningen här läggs virusfrågorna tillfälligt undan men de är inte uteslutna i sammanhang som exempelvis uppkomst av barnleukemier och därför återkommer jag med aspekter som kan handla om virus.
Elektriska och/eller magnetiska fält, EMF
Frågan om magnetiska fält som en möjlig cancerrisk kom främst upp genom att forskarna Leeper och Wertheimer 1979 observerat en ökad förekomst av barnleukemier i närheten av kraftledningar i Boulder, Colorado. Studien var av ett så kallat hypotesgenererande slag vilket försvagar dess ”bevisvärde” – detta diskuteras i rapporten Elektromagnetiska fält och frågan om biologiska effekter. Efter att det fyndet publicerats vidtog flera andra epidemiologiska studier av ett möjligt samband mellan barnleukemier respektive andra cancerformer och närheten till kraftledningar, alternativt beräknade magnetiska fält från dessa.
Dessa epidemiologiska studier pågår fortfarande om än i minskad omfattning. Från slutet av 1980-talet påbörjades också ett flertal cell- och molekylärbiologiska studier som syftade till att belysa huruvida magnetfält skulle kunna igångsätta uppkomst av tumörer. Vissa av dessa studiers budskap var väsentligen att ”nu har vi hittat mekanismen” men i stort sett alla sådana fynd kunde avfärdas genom att oberoende forskare försökte göra om studierna men de kom då inte till samma resultat. Även experiment på djur gjordes under 1990-talet men de försöken resulterade inte heller i fynd som tydde på att exponering för magnetiska fält kunde utgöra en risk för cancer inklusive leukemi. Samma sak gällde i allt väsentligt teoretiska överväganden (om vad som är möjligt) som publicerades under främst 1990-talet.
Under den här perioden från slutet på 1970-talet var frågan om det handlade om elektriska eller om magnetiska fält relativt öppen men så småningom föll spåret om elektriska fält bort eftersom inget tydde på att elektriska fält kunde ha med saken att göra. Till historien från 1990-talet hör också en skandal där forskaren Robert Liburdy fuskat med underlaget till några av sina publikationer från omkring 1992. Skandalen kom upp i det kritiska ljuset omkring åren 1996-1997 men tyvärr gjorde Liburdys fusk stor indirekt skada för hur forskningsläget uppfattades i mitten av 1990-talet.
Hills kriterier
Omkring slutet på 1950-talet formulerade den brittiske forskaren Sir Austin Bradford Hill nio kriterier för att avgöra om en viss faktor skulle kunna sägas ge upphov till en viss hälsoskada. Dessa kriterier finns mer noggrant beskrivna i rapporten Elektromagnetiska fält och frågan om biologiska effekter.
Nedan sammanfattas forskningsläget som jag uppfattade styrkan i dessa kriterier 1995 och också som styrkan såg ut med tillgänglig information år 2017. För jämförelsens skull ges här också motsvarande uppfattning för joniserande strålning (för mitten av 1940-talet) respektive kemikalier som anses vara cancerframkallande (för mitten av 1980-talet) se tabellen nedan. År 1995 var den tidpunkt som jag först blev ombedd att granska dåvarande EMF-forskning och efter cirka tre månaders studium av originallitteraturen blev det övergripande intrycket redan då att EMF inte rimligen kunde utgöra en cancerrisk. Förklaringen var helt enkelt att helhetsbilden för forskningen inte alls var enhetlig – det var alldeles för många motsättningar i den då tillgängliga informationen – inget verkade stämma när man jämförde med erfarenheterna från det som gällde för joniserande strålning respektive kemikalier.
Hills kriterier tillämpade på frågan om canceruppkomst på grund av exponering för olika kemiska och fysikaliska agens.
Sammanfattning
Som framgår av tabellen ger den övergripande bilden inte mycket stöd för att exponering för magnetiska fält skulle kunna utgöra en risk för cancer och då särskilt leukemi. Detta kräver en närmare förklaring och här ska då särskilt pekas på epidemiologiska studier som publicerats under de senaste åren där de tidigare sambanden mellan magnetfält och uppkomst av barnleukemi försvagats. Observera att frågan numera enbart handlar om barnleukemi – övriga cancerformer har tidigare helt avfärdats. Detta är i sig märkligt – om ett cancerframkallande agens bara skulle orsaka en form av cancer – något som inte är fallet för joniserande strålning respektive cancerframkallande kemikalier. Mer information om detta återkommer jag till.