Begreppet används av personer som ställt sin egen diagnos och som menar att de är elöverkänsliga. Många av dessa personer anger flera olika symtom och i varierande grad, exempelvis huvudvärk, koncentrationsrubbningar, oro, hjärtklappning och sömnsvårigheter.
Utöver frågan om begreppet elöverkänslighet finns det idag inga vetenskapliga belägg för att exponering för elektromagnetiska fält leder till något man skulle kunna kalla elöverkänslighet. Man kan alltså inte säga att man blir elöverkänslig av ställverksarbete eller på grund av att man bor intill en kraftledning.
Så kallade provokationsstudier på personer som själva angett att de är elöverkänsliga har visat att de inte reagerar på exponering med någon större sannolikhet än slumpen. Karakteristiskt för de sammanhang som pekats ut är att det istället ofta handlat om kontorsmiljöer där besvären uppkommit i samband med bildskärmsarbete. De vanligaste symptomen är hudbesvär, troligen framkallade av en kombination av flera olika faktorer. Ljusflimmer och kemikalier men även stress och andra psykologiska faktorer har nämnts. Besvären är oftast lindriga och går över om man begränsar sin tid framför skärmen eller undviker bildskärmsarbete helt. Svåra besvär är ovanliga men kan för de drabbade innebära arbetsoförmåga och social isolering. Det är viktigt att personer som drabbas av symptom fångas upp tidigt, eftersom detta ökar chansen till rehabilitering. I USA och Storbritannien finns fall med liknande symptombild med diagnosen "MCS, multipel kemikaliekänslighet".