Publicerad 2018-11-01. Uppdaterad 2022-11-17.
Den internationella klimatpanelen IPCC har gett ut en rapport som beskriver effekterna av en höjning av den globala medeltemperaturen med 1,5 grad. I rapportens Summary for Policymakers skissar IPCC på fyra scenarier som alla leder till att temperaturhöjningen begränsas till 1,5 grader vid slutet av seklet. Huvudbudskapet är att det behövs en palett av omfattande åtgärder inom de närmaste åren. I debatten har budskapet beskrivits som att IPCC nu slutat försöka vara optimistiska och i stället tryckt på panik-knappen. De goda nyheterna IPCC kommer med är att det är osannolikt att de utsläpp av klimatgaser vi än så länge har hunnit göra är tillräckliga för medeltemperaturen ska stiga med 1,5 grader. De utsläpp vi gjort kommer visserligen att fortsätta påverka klimatet i hundratals till tusentals år, men vi har fortfarande en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Medeltemperaturen 2006–2015 var knappt 0,9 grader högre än genomsnittet för perioden 1850–1900. Den stiger med 0,2 grader per årtionde till följd av människans utsläpp av klimatgaser. Om inte utsläppen väldigt snart viker nedåt kommer 1,5 grader att passeras under 2040-talet.
Effekter av 1,5 grads uppvärmning och av två grader
Om medeltemperaturen stiger till två grader förvärras de effekter som kommer att vara tydliga redan vid 1,5 grad. De varma dagarna blir fler och varmare i princip överallt på jorden. Både perioder med extrem nederbörd och extrem torka blir intensivare och längre vid två grader. Bland de första ekosystemen att drabbas är korallreven. Vid 1,5 graders uppvärmning pekar forskningen mot att 70–90 % av reven försvinner. Vid två graders uppvärmning försvinner mer än 99 %. Förutom vid korallreven syns de första effekterna av det förändrade klimatet i Arktis där temperaturen stiger mer än det globala genomsnittet med störningar i ekosystemen som följd. En annan effekt som kommer redan vid en måttlig uppvärmning är att översvämningar blir vanligare på många platser.
Den havsnivåhöjning som inletts till följd av den stigande globala medeltemperaturen kommer att fortsätta under lång tid framöver oavsett om temperaturhöjningen stoppas vid 1,5 grader. Men, vid två grader går den snabbare. IPCC räknar med att havsnivån 2100 skulle bli en decimeter högre vid två graders temperaturhöjning än vid 1,5. Takten i havsnivåhöjningen är viktig för människans förmåga att hinna anpassa sig. Stora grupper människor som idag lever på öar, vid kuster och i deltaområden behöver flytta till andra områden. En decimeter extra havsnivåhöjning innebär att 10 miljoner människor ytterligare hamnar i riskzonen.
Forskningen förutspår en tröskeleffekt någonstans mellan 1,5 och två grader där vi förlorar grönlandsisen och där isen på havet runt Antarktis kollapsar. Det skulle leda till flera meters ytterligare havsnivåhöjning utsträckt över tid. Vid en grads temperaturhöjning förväntas Arktis blir isfritt sommartid en gång per århundrade. Vid två grader blir Norra ishavet i stället isfritt en gång per årtionde.
Riskerna för människor av ett förändrat klimat är störst i områden som redan idag är torra, i små önationer och i de lägst utvecklade länderna. Vid två graders uppvärmning utsätts ytterligare några hundra miljoner människor för klimatrelaterade risker jämfört med en temperaturökning om 1,5 grader. Migrationen till följd av det förändrade klimatet blir mer omfattande ju högre temperaturen blir.
De fyra scenarier IPCC presenterar för att innehålla 1,5 graders temperaturhöjning till slutet av seklet har något olika utgångspunkter, men de innehåller alla storskaliga fokuserade åtgärder.
Det första scenariot är utformat så att det inte innehåller någon infångning av CO2 utöver den från expanderande skogar. För att åstadkomma det krävs att CO2-utsläppen minskar med 45 % till 2030 i förhållande till 2010 års nivå och att de når noll 2050. Dagens utsläppsnivå ligger ungefär 15 % högre än den gjorde 2010. Utsläppen behöver därför komma ner till knappt hälften av dagens nivå till 2030 för att 1,5 grader ska kunna innehållas. Scenariot antar kraftigt minskad konsumtion samtidigt som energianvändningen globalt minskar med en tredjedel i absoluta tal till 2050, men innehåller en ökning av kärnkraften med 150 % till 2050.
I det andra scenariot anpassas mänsklighetens konsumtionsmönster och energianvändningen minskar. Koldioxidinfångning i biobränsleanläggningar används i begränsad skala. Kärnkraften växer med 98 % till 2050.
Det tredje och det fjärde scenariot har det gemensamt att det tar längre tid innan utsläppen börjar minska och att energiefterfrågan fortsätter öka ytterligare en tid. I båda de scenarierna krävs mycket stora nettominskningar av CO2 i atmosfären mot slutet av seklet. Huvudsakligen skriver IPCC att det kan åstadkommas genom koldioxidinfångning vid biobränsleanläggningar. I det fjärde scenariot, där västerländska konsumtionsmönster sprider sig till stora delar av världen och energianvändningen ökar med 44 % till 2050, krävs att 1200 miljarder ton CO2 hinner fångas in artificiellt till 2100.
Kärnkraften växer mycket kraftigt i alla fyra scenarierna. Redan i det första scenariot med snara utsläppsminskningar och minskad energiefterfrågan ökar kärnkraften med 59 % till 2030 relativt 2010 års nivå. Kärnkraftsproduktionen var 2010 ungefär lika stor globalt som den är nu, siffran gäller alltså även relativt dagens nivå. Att bygga ut kärnkraften nästan 60 % på tolv år ter sig mycket utmanande. Sannolikt är det inte ens möjligt.
Scenariot antar vidare att kärnkraften ökar med 150 % till 2050. En sådan ökning är givetvis också utmanande, men är praktiskt enklare att åstadkomma då det finns mer tid. Kärnkraften har historiskt växt mycket kraftigt under korta tidsperioder. Men, en så stor expansion som efterfrågas innebär en viss startsträcka, därefter kan takten i kärnkraftsutbyggnaden bli hög. Scenarierna tre och fyra innehåller ännu mer kärnkraft och möjliggör den ännu snabbare minskning av utsläppen än den som behövs i scenario ett. I båda de här scenarierna dubbleras kärnkraften till 2030. Till 2050 beskriver IPCC en ökning om 500 %. Det innebär att det skulle byggas runt 2000 stora reaktorer de kommande 32 åren, eller 60 reaktorer om året. Sextio reaktorer per år skulle innebära ungefär dubbla den takt kärnkraftsutbyggnaden höll när det gick som snabbast i mitten av 1980-talet. Det är dock en lägre takt än den Sverige höll när tolv reaktorer startades mellan 1972 och 1985. Det skulle inte på något sätt vara omöjligt att globalt klara av den utbyggnad IPCC beskriver, men det kräver beslutsamhet i åtminstone de stora ekonomierna.
Mycket mer av allt
Utöver den kraftiga kärnkraftsexpansionen beskriver IPCC parallellt en storskalig utbyggnad av sol- vind- och bioenergi, såväl som omfattande koldioxidinfångning. Att åstadkomma denna kraftiga utbyggnad av energisystemet innebär en stor utmaning.
De åtgärder som sammantaget krävs för att hålla planeten inom 1,5 grader är stora och kräver dessutom politisk handling nu genast. IPCC:s rapport visar att det kommer att bli mycket svårt att klara av Parisöverenskommelsens ambition att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. Men det den också tydligt pekar på är att effekterna av klimatförändringarna blir värre och värre ju mer vi låter temperaturen stiga, samtidigt som risken ökar för att klimatförändringarna hamnar utom människans kontroll.