2018-06-20
Drifttillstånden för de finska reaktorerna är tidsbegränsade och de nuvarande tillstånden för Olkiluoto 1 och 2 löper efter 40 års drift ut vid nyår. De måste förlängas för att reaktorerna ska kunna drivas vidare.
TVO som driver de två reaktorerna ansökte förra året om drifttillstånd för ytterligare 20 år, till 2038. Tillsynsmyndigheten STUK har uttalat sig och menar att reaktorerna uppfyller säkerhetskraven och att det finns förutsättningar att driva dem vidare. Rekommendationen till regeringen är att besluta om en förlängning och nu ligger ärendet hos Arbets- och näringsministeriet. Allt talar också för en förlängning, frågan är bara vilka villkor som ska gälla. Regeringen fattar beslut i augusti.
Det vanliga runt om i världen är att reaktorer har tidsbegränsade drifttillstånd. Vid drifttagandet får man ofta ett 20- eller 40-årigt tillstånd som sedan förlängs med 10 eller 20 år i taget. De svenska reaktorerna har däremot obegränsade drifttillstånd. De får drivas så länge de är säkra.
I Finland liksom i Sverige genomför man minst vart tionde år återkommande helhetsbedömningar av reaktorsäkerheten vid varje reaktor. Tanken är att kraftverket och myndigheten ska få en helhetsbild av reaktorsäkerheten, hur väl rustad man är att klara av olika händelser. Helhetsbedömningen syftar också till att peka på hur säkerheten förväntas utvecklas. För Olkiluoto 1 och 2 blir den återkommande helhetsbedömningen 2028 en kontrollstation för fortsatt drift till 2038.
Olkiluoto 1 och 2 är utvecklade och uppförda av svenska Asea-Atom. De är av samma modell som Forsmark 1 och 2 men med lägre effekt.
Driftagningen av Olkilouto 3 närmar sig
Bygget av Olkiluoto 3 (en fransk EPR, 1600 MW) har varit kantat av förseningar. Men nu närmar sig driftstarten. De varma testerna av anläggningen avslutades i maj efter fem månader, vilket i sig var 50 dygn mer än planerat. Man har testat hur reaktorn och turbinen fungerar tillsammans vid de tryck och temperaturer som kommer att råda vid olika drifttillstånd. De varma testerna görs dock utan bränsle i reaktorn.
Testerna visade att det behövs en del justeringar i styr- och reglersystemen. Justeringarna genomförs nu och man passar samtidigt på att åtgärda vibrationer i den del av primärkretsen som ansluter tryckhållaren. De här vibrationerna upptäcktes innan de varma testerna och ledde till att testerna försenades.
För att ta reaktorn i drift behövs ett starttillstånd från regeringen och ett tillstånd att ladda bränsle från STUK. Innan regeringen fattar beslut uttalar sig STUK om resultatet av de varma testerna. Tillståndet från regeringen gäller för 20 års drift. Planen är att driva OL3 i 60 år, men drifttillståndet från regeringen behöver förnyas efter 20 år och efter 40 år, precis som för OL1 och 2.
STUK beslutar i fråga om laddningstillstånd direkt efter att regeringen meddelat starttillstånd.
När reaktorn har fått tillstånd att starta kan den laddas med bränsle och därpå vidtar en period av fortsatta tester. Planen är att ladda bränsle i januari 2019. Den första hållpunkten är sedan driftagandet av reaktorn när styrstavarna dras ut och första kriticitet uppnås. Nästa hållpunkt är infasningen till elnätet då anläggningen levererar el för första gången. Det är tänkt att ske i maj 2019. Testerna fortsätter sedan vilket gör att elleveranserna inledningsvis kommer att variera. När man är färdig tas anläggningen i kommersiell drift. Förhoppningen är att det ska kunna ske i september 2019.
Forskningsreaktorn FiR1 på väg att rivas
Den finska forskningsreaktorn FiR1 stängde den 30 juni 2015. Reaktorn som togs i drift 1962 är en vattenkyld TRIGA-reaktor som levererades av General Atomics. Den ligger vid forskningsinstitutet VTT några kilometer väster om centrala Helsingfors.
VTT ansökte förra året om att få riva anläggningen. Ansökan som nu ligger hos Arbets- och näringsministeriet kommer upp på regeringens bord i höst. Först när det finns ett rivningstillstånd från regeringen kan arbetet inledas. Men innan tillstånd kan medges behöver två frågor lösas. Det behövs en lösning för allt radioaktivt avfall från rivningen och det behövs en färdig finansiering för arbetena och för avfallshanteringen.
Finansieringen ser ut att vara löst och kommer att ske via den finska avfallsfonden. VTT har under åren betalat in pengar till fonden för att täcka kostnaderna för rivning och avfallshantering. Dock var inte de inbetalade medlen tillräckliga för att täcka de förväntade kostnaderna. Den finska staten kommer att gå in och täcka de runt 10 miljoner euro som saknades.
Vad gäller avfallet finns flera frågor kvar att lösa. Tanken är att det använda bränslet ska skickas tillbaka till USA. Än så länge finns dock inget färdigt avtal som reglerar hur det ska gå till och i väntan på det kommer bränslet att mellanlagras i Finland. Det finns också en del komponenter och experimentutrustning som klassas som högaktivt avfall. Det kommer att behöva slutförvaras i Posivas kärnbränsleförvar. Avtalet om hur det ska göras är dock inte heller klart.
Det låg- och medelaktiva avfallet kommer att slutförvaras i något av slutförvaren för drift- och rivningsavfall som ligger vid kärnkraftverken i Olkiluoto och Loviisa. Tekniskt finns det inga stora hinder för kärnkraftsbolagen att ta hand om avfallet i sina förvar. Däremot ingår verksamheten i förvaren för låg- och medelaktivt avfall i kärnkraftverkens driftlicenser och där finns det begränsningar för hur verksamheten får bedrivas vilket gör det svårt att ta emot avfallet.
Rivningen av FiR1 blir den första reaktorrivningen i Finland. Internationellt finns erfarenhet från liknande rivningar, men för den finska kärnkraftsbranschen blir det här ett utmärkt tillfälle att träna rivning genom att genomföra ett projekt i begränsad skala.
FiR1 hade en effekt om 250 kW, vilket är väldigt lite i jämförelse med det kommersiella reaktorerna. Effekten var dock fullt tillräckligt för forskning och undervisning. Reaktorn användes också för att producera medicinska isotoper, för kemisk analys och för radioterapi där neutroner direkt från reaktorn användes för att behandla cancer. Drygt 200 patienter behandlades mellan 1997 och 2012. En liknande anläggning för cancerbehandling fanns även vid de svenska forskningsreaktorerna i Studsvik.