2020-02-05
Den brittiska regeringen gjorde under 2006 en översyn av energifrågorna och publicerade under sommaren sin ”The Energy Challenge”. Samma år sjösattes också en rad lagförslag för att börja ställa om energisystemet. Bland annat påbörjades arbetet med att ta fram ett nytt regelverk för kärnkraften. Den brittiska tillsynsmyndigheten för kärnkraften, Office for Nuclear Regulation, fick uppdraget att ta fram en process där reaktorer typgodkänns. Tanken var att de typgodkända reaktorerna sedan skulle kunna uppföras efter förhållandevis enkla tillståndsprocesser.
I oktober 2006 kom den så kallade Stern-rapporten, beställd av Gordon Browns regering. Stern menade att det skulle ha långt större ekonomiska konsekvenser att låta klimatförändringarna fortgå än att göra något åt dem. Rapporten fick stor betydelse och är central i den strategi för energifrågorna – kallad en vitbok över energiförsörjningen – som Browns regering publicerade i maj 2007. Vitboken stakar ut en väg framåt där Storbritannien överger de fossila bränslena till förmån för massiva satsningar på framför allt vind- och kärnkraft. Strategin fick stor betydelse och gäller i princip fortfarande.
Händelserna 2006 och 2007 blev starten på en spännande utveckling för kärnkraften i Storbritannien under 2010-talet.
Tre reaktorer typgodkända
I linje med den starka optimism som rådde vid den här tiden började utvärderingarna av reaktorer genast. Arevas EPR påbörjade utvärderingen för typgodkännande 2007 och var färdig 2012. Westinghouse AP1000 började också utvärderas 2007 och typgodkändes i mars 2017. Godkännandet kom i princip samtidigt som Westinghouse ansökte om konkurs i USA (se USA – Renässansen som kom av sig). Hitachi ansökte om typgodkännande för sin ABWR 2014 och fick det godkänt i december 2017. Den kinesiska reaktorn HPR 1000 påbörjade processen 2017. Än så länge är de två första stegen klara. Det tredje och sista steget där den detaljerade granskningen av reaktorns utformning görs pågår. Typgodkännandet förutses komma under 2021.
Stora planer för ny kärnkraft
Planerna för att bygga ny brittisk kärnkraft började snart ta form. Tidigt 2008 gav regeringen klartecken för ny kärnkraft och två konsortier, EdF-Centrica och RWE-E.ON offentliggjorde planer på totalt 12,5 GW ny kapacitet.
Regeringen pekade 2009 ut tio lämpliga platser där de nya reaktorerna skulle kunna byggas. De hade det gemensamt att de ägdes av antingen British Energy, som drev den existerande kärnkraften, eller av Nuclear Decomissioning Authority. Två platser som inte tidigare haft någon kärnteknisk verksamhet ströks från listan under 2010.
I januari 2009 köpte franska EdF British Energy och därmed hela den existerande brittiska kärnkraften sedan Vattenfall dragit tillbaka sitt bud på bolaget. EdF kom därmed över flera av de utpekade platserna för ny brittisk kärnkraft.
NuGen bildades 2009 av Scottish Power och GDF Suez. I oktober köpte NuGen Moorside, en av de åtta utpekade platserna.
Även Horizon lyckades 2009 köpa mark, vid Wylfa och Oldbury. EdF och Vattenfall var också intresserade men fick se sig besegrade när Horizon la vantarna marken.
I november 2012 fick EdF tillstånd att uppföra två EPR vid Hinkley Point. År av diskussioner framförallt kring finansieringen av de två reaktorerna tog vid och det dröjde ända till den 11 december 2018 innan de första gjutningarna genomfördes. Bygget av det andra blocket ska påbörjas under 2020. Det är normalt att man bygger tvillingblock med 18 månaders förskjutning.
Regeringen la fram en strategi för den kärntekniska industrin 2013 där man ser framför sig 12 nya reaktorer med en installerad effekt om 16 GW.
EfD har också ett andra projekt på gång, Sizewell C, där man planerar ytterligare två EPR. Tanken är att EdF ska vara majoritetsägare med 80 procent av projektet. China General Nuclear är tänkt att äga de resterande 20 procenten. Projektet är nära förestående, men avvaktar en överenskommelse med regeringen om finansieringen. EdF menar att det skulle vara optimalt att inleda bygget under 2021 för att maximera synergierna med bygget vid Hinkley Point.
Programmet tappar tempo
Olyckan i Fukushima 2011 ledde till att de två tyska energibolagen RWE och E.On drog sig ur den brittiska kärnkraften och sitt gemensamma bolag Horizon. Likaså drog sig Scottish Power ur NuGen. Horizon köptes av Hitachi. Toshiba köpte en majoritet av NuGen.
När Westinghouse gick i konkurs 2017 krävde GDF Suez att Toshiba skulle ta över hela NuGen. Det gjorde man och försökte sedan sälja bolaget till koreanska Kepco. Men sommaren 2018 meddelade man att Kepco inte skulle köpa. I januari 2019 la man ner NuGen och därmed de konkreta planerna på nya reaktorer vid Moorside.
Horizon-Hitachi och den brittiska regeringen förhandlade mellan juni 2018 och januari 2019 om en finansieringsmodell för de nya reaktorerna vid Wylfa och Oldbury. Men man lyckades inte enas. Hitachi meddelade att man lägger projekten på is men att man vill fortsätta diskussionerna med regeringen. Det har också spekulerats i att osäkerheten kring Brexit har gjort det svårt för Hitachi att fatta ett investeringsbeslut.
Ytterligare ett projekt, Bradwell B, är fortfarande aktuellt. Där vill China General Nuclear tillsammans med EdF bygga två HPR 1000, även känd som Hualong One. CGN säger att man trots turbulensen kring de övriga bolagen avser att bygga sina reaktorer och att man ska ta dem i drift 2030, vilket skulle vara nio år efter det att man väntar sig att få modellen typgodkänd.
Regeringen försöker få fart på utbyggnaden med en ny finansieringsmodell
Storbritanniens klimatlag stadfäster att landet inte ska ha några nettoutsläpp av klimatgaser 2050. Trots att man satsar storskaligt på havsbaserad vindkraft och tänker sig storskalig infångning av koldioxid behövs kärnkraften för att ekvationen ska gå ihop. Regeringen är därför angelägen om att få fart på de kärnkraftsprojekt som fortfarande är aktuella.
Regeringen anser att Hinkley Point C blev alldeles för dyrt för elkunderna. Ägarna är garanterade ett minimipris för elen från de två reaktorerna i 35 år. Priset är initialt 92:50 pund per MWh och räknas upp med inflationen. Den allra största delen av kostnaden för Hinkley Point är finansieringen då ägarna anser sig behöva en hög avkastning för att få tillräckligt betalt för de risker som finns i projektet.
Den brittiska regeringen har föreslagit en ny modell kallad regulated asset base, som tidigare har använts för privat finansiering av andra infrastrukturprojekt. Modellen bygger på att genom att dela på riskerna mellan investeraren, kunderna och regeringen ska kunna minska investerarnas avkastningskrav och därmed kostnaden för kunder och skattebetalare. Genom regulated asset base garanteras investerarna en avkastning på sin investering snarare än ett pris för elen. Trots att kunderna får bära en del av riskerna ser man framför sig att kostnaden för kunderna ska bli lägre.
Modellen låter också investerarna börja ta ut avkastning på kapitalet redan under byggtiden vilket innebär att kunderna får börja betala för de nya reaktorerna innan de tas i drift. EdF har räknat på bygget av Sizewell C och menar att förskottsbetalningarna för de två reaktorerna skulle landa kring sex pund per år och elkund.
Exakt hur den nya modellen kommer att utformas kommer att stå klart i de avtal som skrivs för respektive projekt. Men förslaget har överlag mottagits väl och ser ut att vara en framkomlig väg för att få fart på de kärnkraftsprojekt som står och väger i Storbritannien. (Se även Kärnkraft i vår omvärld 2019-08-27.)