2018-01-30
Det franska statsbesöket till Kina ledde till flera kontrakt inom det kärntekniska området. Framatome, teknikdelen av det delade Areva, slöt ett avtal med China National Nuclear Corporation (CNNC) om leveranser av bränslekomponenter till Kina. Bränslekomponenterna ska ses som ett första steg i ett mycket bredare samarbete där det två bolagen har för avsikt att utveckla bränsle tillsammans och samarbeta kring service och underhåll. Man ser också framför sig att utöka sitt samarbete till exempel kring styr- och reglersystem för kärnkraften.
I ett annat avtal enades den franska kommissionen för atomenergi och alternativ energi, CEA, med China General Nuclear Group om att samarbeta inom reaktorteknikutveckling och bränslecykelforskning.
Men, det viktigaste avtalet får anses vara det mellan Orano – den tidigare bränslecykeldelen av Areva – och CNNC om att bygga en upparbetningsanläggning i Kina med de franska upparbetningsanläggningarna i La Hague som förlaga. Det slutliga kontraktet som man avser underteckna i vår, är värt 10 miljarder euro.
Redan 2007 påbörjade man en gemensam utredning för att undersöka möjligheten att i Kina bygga en kopia av La Hague och en fabrik för uran-plutonium-bränsle (MOX) lik den franska Melox. Flera gånger under de gångna tio åren har man uppgett att man varit på väg att skriva kontrakt och nu uppger man det alltså igen. Den uppskattade kostnaden för projektet har dock gått ner. För tio år sedan pekade Areva på att projektet skulle komma att kosta kineserna 15 miljarder euro, vilket nu alltså minskat till tio.
Den nya kinesiska anläggningen ska få en kapacitet om 800 ton använt bränsle per år vilket motsvarar användningen i runt 40 reaktorer. Den franska kapaciteten i La Hague är drygt tre gånger större, men respektive anläggning i La Hague hanterar just 800 ton bränsle per år.
Ambitionen är att starta upp projektet under 2018 för att kunna inleda bygget under 2020. Med en tioårig byggtid skulle anläggningen i så fall kunna börja upparbeta bränsle 2030.
En överenskommelse är viktig för båda länderna. Kina behöver den franska upparbetningstekniken som tagit årtionden att utveckla och förfina. Frankrike och framförallt då den franska kärnkraftsindustrin behöver nya stora uppdrag. De senaste åren har varit tuffa för de franska kärnteknikbolagen då utbyggnaden av kärnkraften globalt inte ökat så fort som man hoppats. Byggena av den franska reaktorn EPR har också gått haft problem, vilket har lett till ekonomiska svårigheter och till slut en ombildning av Areva.
Kina ser framför sig att man kommer att utveckla den franska upparbetningstekniken snarare än att rakt av kopiera den. Kina besitter redan kunskap kring upparbetning av kärnbränsle. Men att skala upp tekniken och dessutom göra den effektiv är svårt och tar tid. Att ta lärdom av vad Frankrike gjort är ett snabbare sätt att få storskalig kapacitet på plats än att försöka utveckla den på egen hand.
Om det slutliga kontraktet faktiskt undertecknas i vår så är det ett viktigt steg då en satsning på en stor upparbetningsanläggning i Kina skulle bekräfta att det finns politiskt stöd för de storskaliga utbyggnadsplanerna för kärnkraften. Med den flotta av hundratals reaktorer som Kina ser framför sig ställs man snart inför det problem som drev fram upparbetningstekniken på 1960- och 70-talet. Försörjningen av uran blir en flaskhals och man behöver gå över till snabbreaktorer som använder bränslet långt effektivare än vad lättvattenreaktorerna gör.
Starka intressen i Kina argumenterar för just sina favoritenergislag och för att de ska byggas ut inom ramen för den statliga planeringen. Argumenten för kolkraften handlar till exempel ofta om arbetstillfällen. Kol är också i många delar av Kina det billigaste energislaget. Kärnkraften kan konkurrera – rent ekonomiskt - när kolet behöver transporteras långa sträckor. Utbyggnaden av sol och vind har också stöd i Kina. Produktionen subventioneras dock kraftigt. Solelen är till exempel garanterad ett pris motsvarande 175 % av ersättningen reaktorägarna får för sin produktion. Det är mot den här bakgrunden ett beslut om en upparbetningsanläggning i Kina ska ses. Beslutet skulle markera ett vägval där kärnkraften ges en central roll i energiförsörjningen för mycket lång tid framöver.
I västvärlden slutade kärnkraften att växa innan uranförsörjningen blev ett problem. Upparbetningsanläggningarna i Frankrike har därför egentligen aldrig använts för det de var avsedda för, att ta fram plutonium till snabbreaktorer. I stället har man använt MOX-bränsle med återvunnet plutonium i lättvattenreaktorer. Vinsten av att göra det är liten. Man spar drygt 10 % naturligt uran, vilket inte motiverar den stora infrastruktur man behöver i form av upparbetning och MOX-tillverkning. Men, fransmännen har trott på sin teknik och velat hålla den levande. Kina kan nu dra nytta av det genom att man snabbare och billigare kan ta steget till långsiktigt hållbar kärnkraft där den slutna bränslecykeln med snabbreaktorer och upparbetning gjort uranförsörjningen till en icke-fråga.