2017-09-21
Många ändringar av regelverken för kärnsäkerhet och strålskydd är på gång. I första hand är det EU:s direktiv för kärnsäkerhet och strålskydd som gör att det behövs ändringar i det svenska regelverket, men det finns också sedan länge ett behov av att se över kravstrukturen inom kärnsäkerhet och strålskydd på grund av den sammanslagning av Statens strålskyddsinstitut (SSI) och Statens Kärnkraftsinspektion (SKI) som skedde 2008.
Uppdaterad lag om kärnteknisk verksamhet
Den första augusti trädde den uppdaterade lagen om kärnteknisk verksamhet (lag 1984:3) i kraft. Samtidigt uppdaterades också två av Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter (SSMFS 2008:1 och SSMFS 2014:2). Ändringarna innebär bland annat att det har förtydligats vad syftet är med den återkommande helhetsbedömning av säkerheten som innehavare av kärntekniska tillstånd gör minst vart tionde år. I många länder görs en sådan här helhetsbedömning inför en förlängning av tidsbegränsade licenser. Det är det inte fråga om i Sverige, men tillståndshavarna ska ändå genomlysa hela verksamheten för ”att ta ställning till hur säkerheten och strålskyddet kan upprätthållas och förbättras fram till nästa helhetsbedömning”. Tillståndshavarna får alltså en tydlig uppgift att blicka framåt och beskriva hur de förbereder sig på sådant som kan påverka säkerheten i anläggningarna. Det här har länge varit budskapet från Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM), men det har inte varit lika tydligt kravställt.
Tillståndshavarnas ansvar för att entreprenörer och underentreprenörer uppfyller säkerhetskraven har förtydligats. Det har också skrivits in i lagen att tillståndshavarna för kärnreaktorerna är skyldiga att lämna över realtidsinformation om processparametrar i samband med en nödsituation. Det här väckte stark kritik hos remissinstanserna som menade att frågan om att skicka information från kontrollrummen direkt till myndigheten är komplex och borde regleras på annat sätt än i lagen. Många av remissvaren höll i sak med om behovet av att SSM i en nödsituation har tillgång till processparametarar, men man pekade på de IT-säkerhetsfrågor som är förknippade med överföringen.
Ny strålskyddslag
En kraftig modernisering av strålskyddslagen (lag 1988:220) är på väg. En remissrunda genomfördes under 2016 och Strålsäkerhetsmyndighetens förslag till ny lag ligger nu hos Miljö- och energidepartementet som ska skriva en proposition till Riksdagen baserad på förslaget. Den nya strålskyddslagen utgår ifrån nya rekommendationer som har arbetats fram av International Commission on Radiological Protection (ICRP). En principiell skillnad i den nya lagen gentemot dagens synsätt är att strålskyddet ska utgå från fördefinierade exponeringssituationer (”planerad exponering”, ”befintlig exponeringssituation” och ”nödsituation”) och tre strålningskategorier (”exponering i arbetet”, ”exponering av allmänheten” och ”medicinsk exponering”). Idag utgår man från att åtgärder sätts in när en viss exponeringsnivå nås. Med det nya synsättet kopplas strålskyddet istället tydligare till vad som är rimligt och möjligt och blir bättre anpassat till risker.
Nya och uppdaterade föreskrifter
Samtidigt som lagarna uppdateras är ett antal av Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter på väg att ändras. Några helt nya föreskrifter är också på väg, bland annat införs en föreskrift som reglerar exponering för kosmisk strålning vid flygverksamhet. Den föreskriften är intressant då den omfattar besättningar i flyg- och rymdfart, men undantar passagerare. Exponeringen från flygresor är för många individer som flyger mycket långt högre än till exempel den högsta tillåtna exponeringen för närboende vid kärntekniska anläggningar. Det är inte tydligt i de nya föreskrifterna varför åtgärder för att begränsa låga doser till allmänheten från kärnteknisk verksamhet regleras relativt strikt medan man inte ens ställer krav om att informera flygresenärer om de i sammanhanget mycket högre doser de utsätts för.
Så mycket som åtta föreskrifter är i skrivande stund ute på remiss. Arbetet med att se över föreskrifterna har pågått sedan 2013 och börjar nu resultera i färdiga förslag. Av dessa föreskrifter är föreskriften om friklassning av radioaktivt avfall och föreskriften om det avfall som klassas som naturligt radioaktivt som har störst bäring på kärnkraften. Friklassning utgår ifrån att det mesta omkring oss är radioaktivt och att det alltså måste finnas gränser för vad som ska anses vara radioaktivt avfall och vad som inte är det. Under den juridiskt uppställda friklassningsgränsen krävs inga ytterligare insatser för att dekontaminera och avfall kan hanteras som vilket avfall som helst.
Friklassningsföreskriften (SSMFS 2011:2) uppdateras för att den ska harmonisera med regelverken i övriga EU-länder. Förslaget innebär en lång rad ändringar i friklassningsgränserna för olika nuklider vilket styr när avfall behöver hanteras som radioaktivt och när det inte behöver göra det. Det föreslås också att ett doskriterium ska införas för avveckling av kärntekniska anläggningar. Efter att anläggningen avvecklats skulle med ett sådant kriterium den nedlagda verksamheten inte få ge mer än 0,1 mSv/år till en individ som vistas mycket på platsen. Det motsvarar runt två till tre procent av den stråldos svenskar får från naturliga källor. Även med ett doskriterium skulle dock tillståndshavarna vara ålagda att göra vad som är rimligt och möjligt för att sanera området för att nå så låga framtida doser som möjligt.
Det finns gott om verksamheter än de kärntekniska som producerar radioaktiva restprodukter genom hantering av naturligt radioaktivt material. Exempel är gruvbrytning och askor från eldning. Enligt förslaget till ny föreskrift för naturligt förekommande radioaktiva ämnen (Naturally Occuring Radioactive Material - NORM) ska det här materialet vara anmälningspliktigt så snart aktiviteten är större än 1 kBq/kg. Däremot får avfallet läggas på deponi utan att någon hänsyn behöver tas till de radioaktiva egenskaperna så länge aktiviteten i materialet understiger 10 kBq/kg per nuklid i uran- och toriumserierna. En ”serie” betecknar här de radioaktiva ämnen som uran eller torium genom successiva steg sönderfaller till. Ett exempel på sådant naturligt förekommande material är de 19 miljoner kubikmeter blåbetong som varje år hamnar i rivningsmassor i Sverige. Om blåbetongen inte hade fallit under NORM-föreskriften hade den i behövt slutförvaras på motsvarande sätt som rivningsavfallet från kärnkraftverken. Friklassningsreglerna gäller alltså inte i de här fallen. Mängderna av det så kallade NORM-avfallet är många gånger större än det avfall som kommer från den kärntekniska verksamheten och trots att det ofta är mer radioaktivt är det alltså inte radioaktivt avfall i juridisk mening.
En nyhet i NORM-föreskriften är att byggmaterial regleras. Det blir inte tillåtet att använda narturligt radioaktiva byggmaterial på ett sådant sätt att den som ska vistas i lokalen riskerar att ta emot en dos högre än 1 mSv/år. I arbetet med att minska den dos människor i Sverige utsätts för framstår det här som en rimlig reglering, särskilt som dosgränsen är satt en god bit högre än gränserna för allmänhetens exponering från kärnteknisk verksamhet. En millisievert per år motsvarar ungefär den dos man får från 5-10 interkontinentala tur och retur-flygningar eller några tiotals procent av den dos svenskar i genomsnitt utsätts för under ett år.
Ett annat förslag från Strålsäkerhetsmyndigheten som remitteras under september månad rör radon. Enligt förslaget ska alla arbetsplatser med radonhalt över 200 becquerel per kubikmeter luft registerföras hos myndigheten vilket också är förknippat med en anmälningsavgift. Förslaget är intressant det dostillskott man får om man arbetar i en lokal med 200 bequerel radon per kubikmeter ligger kring 1 mSv årligen. De risker det innebär får anses vara många gånger högre än de risker som föreskrifterna som rör kärnteknisk verksamhet siktar in sig på. Både anmälningsplikten för arbetsgivare med lokaler med höga radonhalter och de nya reglerna för byggmateriel gör att fler aktörer kommer att beröras av strålskyddsregelverket.
Strålskydd utgår ifrån tre principer; berättigande, optimering och dosbegränsning. Exponeringen för strålning ska ha ett berättigande, det ska finnas någon nytta med att utsätta människor för strålning som med råge överskrider strålningens skadeverkan. Om nyttan för individen är stor, till exempel vid medicinsk exponering, kan mycket höga doser accepteras. Dosen ska dock optimeras så att man får så stor nytta som möjligt vid så låg dos som möjligt. Det viktigaste verktyget för att optimera dosen är att exponeringen planeras.
En princip som löper genom hela föreskriftsarbetet är att det görs en skillnad på varifrån strålningen kommer. Föreskrifterna ställer striktare krav på att skydda människor från strålning som härrör från kärnteknisk verksamhet än strålning från andra källor. Det är till och med förtydligat att det är när man i verksamheten visat ett intresse för ett materials ”fissila eller fertila egenskaper” som kraven skärps, alltså egentligen då man intresserat sig för kärnklyvning. Samma material är då alltså inte naturligt avfall längre utan faller istället under de strängare reglerna för kärnteknisk verksamhet. Samhällets intresse är givetvis att skydda mäniskor från strålningens skadeverkningar, men det ligger också i samhällets intresse att nyttan av kärntekniken, trafikflyget eller vackra byggmaterial kommer människor till godo och inte begränsas mer än nödvändigt. Strålskyddsföreskrifterna måste tillgodose båda delarna.
Efter artikelns publicering så meddelade Strålsäkerhetsmyndigheten att de gärna vill klargöra varför strålningens ursprung är viktigt. Läs myndighetens klargörande här: