Injektering används ofta för att minska den hydrauliska konduktiviteten i jord- och bergmaterial. Vid nybyggnad av dammar sker ofta en injektering i undergrunden i form av en injekteringsskärm, från grundläggningsnivån och nedåt. I en damm med svaghetszoner tätas dessa ofta med hjälp av injektering. Detta gäller såväl fyllningsdammar som andra dammar.
För att säkerställa att injekteringsbruket hamnat rätt, finns idag få metoder tillgängliga. Sondering är en, men detta kräver att man på nytt gör hål i konstruktionen. Geofysiska metoder kan under vissa omständigheter fungera, men det är sällan. Orsaken är att man som regel använder injekteringsbruk som är så likt som möjligt det material som injekteringen görs i. Skillnaden mellan det injekterade områdets egenskaper och materialet runt denna zon blir alltså mycket liten, vilket gör det svårt att få bra information med hjälp av geofysiska mätmetoder. Detta medför att det är svårt att säkerställa att allt bruk blivit injekterat och att önksat område blivit fyllt.
I en konceptstudie har LTU, LKAB och GeoVista (specialist på geofysiska mätningar) gjort laboratoriestudier för att testa om den ferrimagnetiska magnetiten i injekteringsbruket fungerar. Resultaten från studierna överträffade förväntningarna och med en mycket liten inblandning av magnetit har provkroppar kunnat lokaliseras med stor noggrannhet. Mätningarna har gjort med resistivitetsmätningar i en sandvolym i vilken provkroppar med, respektive utan, magnetit har placerats. Projektets mål är att ta reda på hur mycket magnetit som behöver blandas in i olika injekteringsbruk för att den injekterade zonen ska kunna identifieras och klarlägga vilken betydelse olika kvalitéer av magnetit har.
Personal består av ny forskarstudent, tekniker Thomas Forsberg och PhD student Karina Tommik.
