Elnätstariffer utgör basen för ett effektivt nyttjande av elnäten dels då tariffer är obligatoriska för alla elnätsbolag, dels de ska vara kostnadsriktiga enligt Energimarknadsinspektionens föreskrifter. En utformning enligt föreskrifterna, som har ett visst tolkningsutrymme, visar att effekttariffen ger ett tydligt incitament för att utjämna effektuttaget mellan hög- och låglasttid.
Tariffen blir dock något för trubbigt för att ge tydliga incitament vid de högsta effekttopparna som utgör relativ få timmar, eftersom höglasttiden utgör en stor andel av totalt tid. Att komplettera effekttariffen med en dynamisk komponent bidrar med ett pricksäkert extra incitament då effektuttaget är som högst i nätområdet. Utmaningar är dock att storleken på och antal effekttoppar kan variera kraftigt mellan år, samt att man måste prognostisera effekttoppar och kommunicera prissignaler till kund så att de har en chans att reagera på dem.
Ifall inte elnätstariffer bedöms räcka till för att hantera situationen kan marknadsbaserade flexibilitetslösningar användas, samt i sista hand villkorade avtal. Både dessa typer av metoder kan utformas på flera olika sätt, men båda har möjlighet att ge explicita incitament till skillnad mot en elnätstariff.
Utbildning behövs så att slutanvändare får bättre förståelse för hur incitament i elprisavtal och elnätstariff ser ut och vad man kan tjäna på att vidta åtgärder i form av effektivisering och flexibilitet. Elnätsbolag trycker också på vikten av att bättre förstå kundbeteenden i förhållande till nya elnätstariffer.
