En viktig slutsats från EKOLIV-projektet är att oavsett vilken akvatisk restaureringsåtgärd som genomförts saknas idag ofta en adekvat uppföljning. När, var, hur och hur ofta är viktiga frågor att svara på inför utformningen av ett uppföljningsprogram. Vedertagna och standardiserade metoder bör alltid användas för insamling av data om den fysiska miljön och biota och resultaten skall rapporteras till ansvariga datavärdar om sådana finns. Den ofta rekommenderade designen vid uppföljning Before – After – Control – Impact, så kallad BACI bör om möjligt användas, men passar inte att användas överallt.
Den stora mängden regelmässig uppföljning som sker måste kunna användas på ett bättre sätt för att prioritera samhällets resurser för restaurering och för avvägning mot andra intressen. Med tanke på de höga kostnader som kan komma att krävas för att åtgärda påverkade vatten till Vattendirektivets krav på god ekologisk status/potential är det väl investerade medel att satsa en del på en striktare och mer samordnad uppföljning. Möjligen med en enda huvudman för att standardisera metodik och säkra datakvalitet.
