Frågor och svar Krafttag ål

Den europeiska ålen, Anguilla anguilla, som också är den art som finns i Sverige, utgör en enda population. Det är en akut hotad art. Forskare bedömer att 90–95 procent av beståndet har försvunnit.

I Sverige fanns det tidigare ål i hela landet, inklusive våra kuster, med undantag för fjällregionen och vissa vatten på sydsvenska höglandet.

Ålen har flera livsstadier. Ålen leker i Sargassohavet, strax söder om Bermuda i Atlanten, där fortplantningen sker och ålarna föds. Som larver flyter de med Golfströmmen mot Europa, en resa på cirka 800 mil som tar mellan 10 månader och tre år. När de närmar sig den europeiska kusten har larverna vuxit till sig och byter skepnad till glasålar. Ålen stannar vid Europas kuster alternativt i bräckt vatten eller sötvatten i bäckar, floder och insjöar, och omvandlas till gulålar. Vid cirka 10–25 års ålder närmar den sig könsmognad och kallas då blankål. Det är då ålen vandrar ner till havet för att ta sig tillbaka mot Sargassohavet för att föröka sig.

I dag är den naturliga invandringen av ålyngel till Sverige från Sargassohavet mycket liten. De ålar som förekommer i sötvatten är i huvudsak importerade från England eller Frankrike och utsatta av människor för att öka ålbeståndet i landet.

En uppskattning är att omkring 3 miljoner ålar övergår till blankål i svenska vatten varje år, varav cirka 300 000 i sötvatten och resten utmed våra kuster.

Det europeiska beståndet av ål har minskat kraftigt sedan slutet av 1970- och början av 1980-talet. Den nedåtgående trenden gäller även andra ålarter som finns runt om i världen. Orsakerna är inte helt fastlagda, men fiske, miljö- och klimatförändringar, miljögifter, utdikning av våtmarker och byggande av vattenkraftverk och dammar i vattendrag brukar nämnas som orsaker.

Ålen har under mycket lång tid varit viktig såväl kommersiellt som kulturellt, och därför har den också utsatts för ett hårt fisketryck i alla sina livsstadier. Den är också känslig för miljögifter och storskaliga miljöförändringar som ändrade havsströmmar och klimatförändringar. Även sjukdomar och försurning har haft en stor påverkan. Dessutom har många uppväxtområden för ål i Europa förstörts genom utdikning av våtmarker. I vissa regioner har upp till 90 procent av alla ursprungliga våtmarker försvunnit.

Vandringshinder i vattendrag, som vattenkraftverk och dammar, har påverkat ålens möjligheter att vandra upp och ner i sötvatten. När vattenkraften byggdes ut i många länder, framför allt i början och mitten av 1900-talet, ledde det inte bara till en ökad fragmentering utan även en ökad dödlighet när blankålarna under sin utvandring riskerade att hamna i kraftverkens turbiner.

Det finns olika bedömningar. Enligt Sveriges nationella ålförvaltningsplan från 2008 bedöms 280 000 blankålar dödas i kraftverken varje år. Men enligt Havs- och vattenmyndigheten, Hav, och Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, dog 93 ton, motsvarande cirka 100 000 ålar 2020. Samma år dödade det svenska ålfisket cirka 195 ton, enligt Hav och SLU, vilket motsvarar drygt 200 000 ålar.

Hur många ålar som dör påverkas av flera faktorer. Bland annat påverkas det av den utsättning av ål som sker i sjöar och vattendrag. Om ålar sätts ut ovanför kraftverk, där de inte har fria vandringsvägar till havet, kommer det att öka antalet ålar som dör.

Krafttag ål är ett frivilligt åtgärdsprogram startats av svenska vattenkraftföretag och Energiforsk i samarbete med Havs- och vattenmyndigheten, Hav. Det syftar till att minska vattenkraftens påverkan på ålbeståndet och att genom konkreta åtgärder öka utvandringen av blankål från svenska vatten.

Krafttag ål genomför konkreta åtgärder som att fånga och transportera utvandringsfärdig ål förbi vattenkraftverk i de prioriterade vattendragen Göta älv, Lagan, Ätran och Motala ström. Eftersom den europeiska ålen utgörs av samma genetiska bestånd är det både möjligt och effektivt att kraftsamla insatserna i de sjöar och vattendrag där det finns en förhållandevis stor mängd ål för att uppnå störst effekt. Målet är att 15 000 ålar ska transporteras förbi kraftverken varje år.

I många utbyggda vattendrag har den naturliga invandringen av ål upphört helt eller nästan helt. Dit hör de flesta norrlandsälvarna, där också majoriteten av elproduktion från Sveriges vattenkraft sker. Krafttag ål har valt att fokusera åtgärderna till de vattendrag där det finns mest ål och där medverkande företag har verksamhet.

Programmet sätter även ut importerade och karantäniserade ålyngel på Sveriges västkust, där ålen kan växa upp och där allt ålfiske är förbjudet. Utsättningen görs på frivillig basis och bekostas av de vattenkraftföretag som ingår i programmet.

Utanför Krafttag åls verksamhet genomför kraftbolagen också andra frivilliga eller tvingande åtgärder för att stötta ålbeståndet.

Det har gjorts och görs uppföljningar av hur effektiv metoden är. Det mesta tyder på att den ål som fångas in och flyttas beter sig naturligt efter utsättning och fortsätter sin lekvandring till Sargassohavet. Det är också en av flera åtgärder som angavs i den avsiktsförklaring som undertecknades 2010 av dåvarande Fiskeriverket och de medverkande vattenkraftsföretag som ledde till att Krafttag ål startade.

Det görs kontroller av de ålar som fångas in och flyttas inom programmet, där man bland annat bedömer hur vandringsbenägna ålarna är. Man har även följt ålar som återutsatts med hjälp av satellitsändare och kunnat konstatera att de uppvisar samma vandringsmönster som andra ålar.

Forskare följer ålar som återutsatts med hjälp av satellitsändare för att undersöka vandringsmönster.

Det råder delade meningar om nyttan med utsättning av ål. Internationella havsforskningsrådet, ICES, rekommenderar sedan 2022 att inget ålfiske för utsättning bör ske. Men i Havs- och vattenmyndighetens ålförvaltningsplan ingår utsättning som en åtgärd för att rädda ålen. Krafttag ål har valt att följa Havs- och vattenmyndighetens rekommendationer. Nu utvärderar det statliga forskningsrådet Formas den svenska ålförvaltningsplanen på uppdrag av regeringen. Utvärderingen ska rapporteras senast den 31 december 2024. Havs- och vattenmyndigheten ska dessutom revidera den svenska ålförvaltningsplanen. Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 1 augusti 2025.

Inom vattendomar har vattenkraftsföretag ansvar och skyldigheter, för till exempel utsättningar av ål i specifika vattendrag. Krafttag ål har inget formellt ansvar eller skyldigheter – alla insatser inom Krafttag ål är helt frivilliga.

Programmets verksamhet bekostas av nedanstående sex vattenkraftföretag, som bedriver verksamheten i samarbete med Energiforsk och Havs- och vattenmyndigheten:

• Fortum Sverige

• Holmen Energi

• Statkraft Sverige

• Sydkraft Hydropower

• Tekniska verken i Linköping

• Vattenfall Vattenkraft

Vattenkraftföretagen i Krafttag ål investerar 4,5 miljoner kronor per år i verksamheten.

Den viktigaste åtgärden inom Krafttag ål är att med hjälp av yrkesfiskare fånga och transportera ål förbi kraftverken. Tyvärr är tillgången på både fiskare och ål begränsad, vilket gör att det inte bara är ekonomin som begränsar hur mycket ål som kan flyttas. Därför har Krafttag åls medlemmar landat i en finansiering om 4,5 miljoner kronor per år, vilket för närvarande ungefär motsvarar kostnaden för den ål som kan flyttas. Det vidtas även åtgärder utanför Krafttag åls verksamhet, både frivilliga och tvingande åtgärder för att stötta ålbeståndet.

I många utbyggda vattendrag har den naturliga invandringen av ål upphört helt eller nästan helt, som i de flesta norrlandsälvarna. Därför är behovet av åtgärder störst i framför allt södra Sverige. Krafttag ål har valt att fokusera åtgärderna till de vattendrag där det finns mest ål och där medverkande företag har verksamhet.

Det finns flera exempel på utrivningar, till exempel i Marieberg, Emsfors och Karlshammar, men det innebär samtidigt att förnybar elproduktion går förlorad. Även åtgärden i Herting, som inte är lika omfattande som en utrivning, innebar att elproduktionen har minskat med cirka 40 procent.

Att genomföra liknande lösningar i alla kraftverk skulle därför kraftigt minska den fossilfria elproduktionen och försvåra omställningen och utbyggnaden av Sveriges energisystem.

Även med väl fungerande lösningar uppstår en del förluster av ål. Därför kan det vara ett bättre alternativ att fånga ål ovanför kraftverken och sedan återutsätta dem nedströms dessa.

Det pågår en process i Sveriges mark och miljödomstolar, som kallas den nationella planen för omprövning av vattenkraft. Planen beslutades av regeringen 2020, och ska ge en nationell helhetssyn i frågan om att verksamheterna ska förses med moderna miljövillkor på ett samordnat sätt att det leder till största möjliga nytta för vattenmiljön och en nationell effektiv tillgång till förnybar vattenkraftsel. När de nya miljövillkoren ska beslutas av domstolarna kommer även ålens situation att beaktas.

I många utbyggda vattendrag har den naturliga invandringen av ål upphört helt eller nästan helt. Dit hör de flesta norrlandsälvarna, där också majoriteten av elproduktion från Sveriges vattenkraft sker.

Vattenkraften är fossilfri, förnybar och det kraftslag som står för störst andel av Sveriges elproduktion, cirka 40 procent. Den är även reglerbar, i betydelsen att det snabbt går att öka eller minska hur mycket el den ska producera. Reglerbarheten gör att vattenkraften fungerar som ett stort batteri, där Sverige kan lagra energi för att använda till exempel när blåser lite eller solen inte skiner. Det här gör vattenkraften extra viktig för hela energisystemet och för att elsystemet ska fungera.

Den flexibilitet i elproduktion som vattenkraften erbjuder bedöms bli allt viktigare i framtiden. Orsaken är att både vindkraft och solkraft nu växer snabbt i Sverige och hela Europa. Eftersom elsystemen i Europa är sammankopplade ökar behovet av flexibilitet i Sverige när väderberoende kraftslag växer över kontinenten.