Friklassning av Ranstadsverket

Friklassning av Ranstadsverket

Ranstadsverket från ovan.

Efter många turer har ett stycke svensk industrihistoria slutligen nått vägs ände. Vid området kring Ranstadsverket gjordes under tidigt 1900-tal försök med utvinning av radium för cancerbehandlingar. Därefter startades oljeutvinning ur alunskiffer under andra världskriget då det rådde akut bränslebrist. Ranstadsverket blev sedan del av ”den svenska linjen” och kärnvapenprogrammet för att senare bli del av det svenska kärnkraftsprogrammet.

Ranstadsverket var en kärnteknisk anläggning mellan Skövde och Falköping. Verksamheten vid anläggningen bestod främst av att utvinna uran ur alunskiffer genom lakning med svavelsyra i det befintliga dagbrottet i Billingen. Förutom själva dagbrottet bestod Ranstadsverket även av ett industriområde och ett område för deponi av lakrester. Mellan 1965 och 1969 utvanns uran till det svenska kärnkraftsprogrammet med målet att bli självförsörjande på uran. Planen var att i enlighet med 1956 års kärnbränsleprogram uppnå en försörjningstrygghet och minska beroendet av importerat bränsle allteftersom kärnkraftens del av elförsörjningen ökade. Framförallt det begränsade antalet leverantörer och eventuella restriktioner i handeln med uran oroade det svenska industridepartementet.

Mot bakgrund av detta förespråkade AB Atomenergi en större utbyggnad av Ranstadsverket. Men Sverige tecknade 1966 ett samarbetsavtal med USA där amerikanerna förband sig att leverera anrikat uran till svenska reaktorer åtminstone fram till 1996. I gengäld fick Sverige garantera att materialet endast skulle användas i fredliga syften. Tillsammans med den fortsatt goda tillgången på uran internationellt skedde aldrig någon omfattande utbyggnad av Ranstadsverket. Verksamheten led dessutom av dålig lönsamhet till följd av det låga uranpriset under slutet av 60-talet och början av 70-talet och lades successivt ned. Flera utredningar genomfördes dock kring Sveriges försörjning av uran samt kring möjligheten till utvinning av andra metaller tillsammans med uran.

Under oljekrisen steg priserna på uran kraftigt och man övervägde att återuppta verksamheten. Statliga LKAB och Boliden AB tog över verksamheten av intresse för möjligheten till utvinning av uran tillsammans med andra brytvärda metaller som vanadin, molybden och aluminium. De två projekt som därefter lades fram, ”Projekt Ranstad 75” år 1975 och ”Mineralprojekt Ranstad” år 1977, drogs båda tillbaka efter lokala protester och ett kommunalt veto från Falköping och Skövde. Viss verksamhet för utvinning av uran ur avfall från tillverkning av kärnbränsle bedrevs dock från 1984 fram till 2009 när verksamhetens tillstånd upphörde att gälla. Under 1990-talet återställdes dagbrottet och lakrestdeponin och mellan 2007-2009 togs en stor mängd kemikalier om hand.

På området förekommer relativt höga bakgrundsnivåer av strålning, dels från naturligt förekommande uran i marken och dels i byggnadsdelar tillverkade av blåbetong, vilket har komplicerat arbetet då det är svårt att avgöra vad som är kontaminerat och vad som naturligt är radioaktivt. Radioaktivitet som härrör från den kärntekniska verksamheten måste tas om hand, medan sådant som klassas som ”naturligt förekommande” till exempel blåbetongen kan hanteras helt annorlunda. Där finns till exempel inget krav om slutförvaring.

Efter överflygning har detaljundersökningar genomförts på de platser där flygmätningar av gammastrålning visat på förhöjd förekomst av uran i marken. Ett annat problem är att byggnadsgrunder och källarstrukturer har lämnats kvar i marken sedan tidigare. De kan orsaka problem vid kraftigt regn då det påverkar avrinningen. Därför har man valt att slå hål på dessa underjordsstrukturer. Man har även påträffat områden med höga halter av tungmetaller, exempelvis arsenik, som har krävt separat hantering.

Under 2010-talet har tre byggnader rivits – sovringsverket, lakverket och reningsverket – medan resterande byggnader idag används för annan verksamhet, antingen genom att ha friklassats eller genom att ha bedömts kunna användas utan friklassning, så kallad nollklassning, då bedömningen är att de inte har kunnat kontamineras av radioaktiva ämnen. Lakrestområdet ingick inte i friklassningen utan är istället klassat som miljöriskområde då det betraktas som deponi för radioaktivt avfall. Länsstyrelsen har där beslutat om förbud mot att utföra vissa åtgärder som schaktning, borrning eller att installera brunnar för grundvattenuttag. Dessa förbud är inte tidsbegränsade.

Det tidigare dagbrottet är idag en sjö, Tranebärssjön, invid i framtiden förväntas fritidsboende. Redan idag går det att fiska i sjön, bland annat regnbåge som har planterats in. Andra delar av marken förväntas användas som bete för boskap.