Kärnkraften går framåt i Afrika

Kärnkraften går framåt i Afrika

Kyltorn vid ett sydafrikanskt kraftverk.

Under oktober kom rapporter om nya steg i kärnkraftsutvecklingen i både Sydafrika och Nigeria. Sydafrika har kärnkraft i elproduktionen sedan 80-talet och har sedan flera år haft långtgående diskussioner att bygga ut sitt kärnkraftsprogram. Placeringen för ett nytt kärnkraftverk har nu godkänts. Samtidigt har Nigeria tecknat en avsiktsförklaring med Rosatom men är, till skillnad från Sydafrika, en nykomling inom kommersiell kärnkraft och har en lång process framför sig.

Sydafrika är starkt fossilberoende. Kolkraften stod 2015 för 92 % av elproduktionen. Resterande andelen från kärnkraft var fem procent och vatten-, sol- och vindkraft stod tillsammans för resterande tre procent. Den totala installerade effekten i de sydafrikanska kraftverken är ungefär 55 GW. Kraftverken ägs i huvudsak av det statliga bolaget Eskom. Det starka fossilberoendet gör Sydafrika till ett av de 15 största utsläppsländerna. Det gör, i ljuset av Parisavtalet, att behovet av att bryta fossilberoendet är en viktig fråga. Under flera år har man diskuterat planer på att utöka kärnkraften. Sydafrika har sedan 1980-talet två reaktorer i Koeberg.

Diskussionerna har dock inte varit särskilt framgångsrika och processen har dragit ut på tiden flera gånger. Under 2007 beslutade Eskom att dubblera sin kapacitet och skulle då bygga 20 GW ny kärnkraft. Man identifierade fem lämpliga platser och tog in anbud på två EPR från Areva och tre AP1000 från Westinghouse. Året därpå backande man dock från planerna med hänvisning till bristande finanser.

2011 fastställdes en nationell integrerad resursplan som pekade på ett behov av 52 GW ny elproduktion till 2030. Planen angav att kärnkraften skulle stå för 23 % av den totala elproduktionen. Energidepartementet beslutade då att så snabbt som möjligt påbörja en upphandling av 9,6 GW ny kärnkraft med driftstart 2023. Den här gången gick man ut till fler aktörer för att få in anbud från Ryssland, Kina och Sydkorea utöver Frankrike och USA.

Under 2013 och 2014 tecknades avsiktsförklaringar och mellanstatliga avtal med Ryssland, Frankrike, USA, Sydkorea och Kina om fördjupat samarbete med målet att bygga 9,6 GW kärnkraftskapacitet. I februari 2015 meddelade Sydafrikas president Jacob Zuma att en god grund för upphandling var lagd och att en partner skulle kunna utses i mars 2016. Efter en något försenad upphandlingsprocess beslutade Sydafrikas finansministerium i dec 2016 att omforma upphandlingen till en icke-bindande informationsinhämtning och förflyttade hanteringen från Energidepartementet till Eskom.

I våras beslutade högsta domstolen i Västra kapprovinsen att tre av de bilaterala avtalen inte var förenliga med upphandlingen vilket gjorde att hela processen ogiltigförklarades och stoppades. Till exempel meddelade domstolen att avtalet med Ryssland skulle ha godkänts av parlamentet och att Eskom inte hade tilldelats rätt ansvar för att leda upphandlingen. Domstolsbeslutet kom kort efter att president Zuma hade avskedat sin finansminister Pravin Gordhan. Det spekuleras i att anledningen till finansministerns avsked var hans motstånd mot de, i hans tycke, kostsamma kärnkraftsplanerna. De anklagelser om korruption som sedan tidigare fanns gentemot Zuma fick genom detta ytterligare kraft.

I nuläget inväntar man en uppdaterad så kallad integrerad nationell resursplan för perioden fram till 2050. Ett utkast presenterades i slutet av 2016 där ett effektmål för kärnkraften om 6,8 GW presenterades. Eskom avser dock att så småningom påbörja en ny upphandling baserad på 9,6 GW som tidigare, men man inväntar klartecken från regeringen. Sydafrika befinner sig i ekonomisk recession och den nya finansministern sa i våras att Sydafrika kommer att utveckla sitt kärnkraftsprogram i den omfattning och fart som landet klarar ekonomiskt. I oktober kom dock ett nytt uttalande från finansminister Malusi Gigaba som tonade ner framtidsutsikterna något: ”Sydafrika kan för tillfället inte fortsätta programmet förrän ekonomin har växt tillräckligt”.

Kärnkraften är fortsatt ett hett politiskt ämne i Sydafrika. I oktober avskedade president Zuma sin energiminister Mmamoloko Kubayi och ersatte honom med den mer kärnkraftsvänlige David Mahlobo, f.d säkerhetsminister. Mahlobo är därmed landets tredje energiministern i år. Politikerförakt, korruptionsanklagelser och vikande opinion gör det sannolikt allt svårare att få igenom en kärnkraftsutbyggnad.

Parallellt med den havererade upphandlingen har en rad miljökonsekvensbeskrivningar för tänkta reaktorförläggningsplatser analyserats av Sydafrikas miljödepartement. Miljödepartementet gav nyligen grönt ljus för förläggningsplatsen Duynefontein i närheten av de befintliga reaktorerna i Koeberg på västkusten. Eskom beskriver beslutet som en milsten i utvecklingen av Sydafrikas kärnkraftsprogram, men mycket kvarstår givetvis innan man kan börja bygga vid Duynefontein. Eskom har tidigare uttryckt att de skulle föredra förläggningsplatsen Thyspunt i den Östra kapprovinsen, men besked om den förläggningsplatsen väntas fortfarande från Miljödepartementet.

I Nigeria ser situationen på många sätt annorlunda ut. Här är kanske inte det främsta problemet att merparten av elektriciteten produceras med fossila bränslen, utan att både elproduktionen och elnäten är otillräckliga. Nigeria är Afrikas största land mätt i både befolkning och BNP, men bara var fjärde invånare har tillgång till elnätet. En genomsnittlig nigerian förbrukar endast tre procent av den el en genomsnittlig sydafrikan använder. Den totala elproduktionskapaciteten är knappt 7 GW fördelat på 186 miljoner invånare.

Under förra året meddelade Nigerias politiska ledning att de avser att ha 4 GW kärnkraft i drift 2030 och att man har pekat ut två tänkbara förläggningsplatser, den ena i Kogi, i inlandet, och den andra i Akwa Ibom vid kusten.

Nigeria tecknade i slutet av oktober ett avtal med ryska Rosatom rörande uppförande och drift av ett kärnkraftverk och en kärnforskningsanläggning. Det har inte rapporterats några detaljer om vad avtalet innebär, men det verkar vara en avsiktsförklaring om ett fördjupat samarbete för att i ett senare skede komma fram till ett mer konkret avtal om en faktisk nybyggnation. Det skulle i så fall vara fråga om något liknande de avtal som Sydafrika tidigare slutit med Ryssland. I Nigerias avtal ingår, enligt Rosatom, studier för ett framtida nybyggnationsprojekt som omfattar val av förläggningsplats, tidplan och finansieringsformer. Rosatom har därmed ännu inte gett någon information om vilken typ av reaktorer som skulle vara aktuella eller vad de skulle komma att kosta. I och med att Nigeria idag inte har någon kärnkraft i drift och har en starkt underutvecklad infrastruktur står det klart att det är lång och kostsam process som nu inleds.

Nigeria har idag verksamhet inom strålning och en forskningsreaktor som togs i drift 2005. De har med stöd från IAEA under flera år byggt upp en strålsäkerhetsmyndighet som nyligen tilldelades en hög ranking av IAEA.

Även Egypten förhandlar med Ryssland om nybyggnation av kärnkraft. I förhandlingarna som har pågått sedan 2015 diskuteras fyra 1200 MW-reaktorer i El Daba’a. Tanken är att reaktorerna till stor del ska finanserias med hjälp av ryska statslån. Rosatom har meddelat att man ser framför sig att ett slutligt avtal ska kunna tecknas under 2017.

Flera afrikanska länder har länge talat om att skaffa kärnkraft. Nu är planerna mer konkreta än på länge, om än med viss kräftgång i Sydafrika, och det är sannolikt att det snart kommer att finnas mer än ett kärnkraftsland på kontinenten.