Belarus klart för att bli nästa kärnkraftsnation

Belarus klart för att bli nästa kärnkraftsnation

Astravets 1 och 2 i Belarus.

Efter många om och men ser Belarus ut att för första gången producera elektricitet genom att klyva atomer. Reaktorn har precis uppnått första kriticitet och Belarus blir därmed det andra landet som på kort tid läggs till listan över kärnkraftsnationer, efter att Förenade Arabemiratens nyligen startade kraftverket Barakah.

2020-10-12

Turerna kring kärnkraftverket Astravets i Belarus är många, långa och bitvis kontroversiella. För att göra historien rättvisa är det nödvändigt med en återblick för att få perspektiv på alla dessa turer.

Historien går tillbaka över fyra årtionden och tar alltså sin början när Belarus fortfarande stod under sovjetiskt styre. Under inledningen av 1980-talet fanns planer på att bygga två stycken reaktorer av modell VVER-1000, som utvecklats under slutet av 1970-talet. Reaktorerna var tänkta att producera både elektricitet och fjärrvärme för att värma Minsk.

Planerna återupplivades efter Sovjetunionens fall när Belarus blev självständigt. En av de mest akuta frågorna för det nya landet var energiförsörjningen – endast tio procent av energibehovet täcktes av inhemsk produktion. I december 1992 annonserades ett program för att undersöka 15 möjliga platser för ett kärnkraftverk. Vid mitten av 1990-talet hade landet ackumulerat stora skulder till Ryssland för köp av olja och gas. Landets elbehov möttes dels av inhemsk elproduktion från torv och dels av elimporter, främst från kärnkraftverken Smolensk, i Ryssland, och Ignalina i Litauen. Trots ambitiösa planer på kärnkraft fattades inga beslut för att bygga och 1999 antog Belarus ett kärnkraftsmoratorium som skulle gälla i tio år. En starkt bidragande orsak var den utbredda oron för kärnkraftsolyckor eftersom Belarus drabbades hårt av Tjernobylolyckan 1986.

År 2002 sade president Lukashenko att man inte var intresserad av att själva bygga ett kärnkraftverk utan istället skulle förlita sig på elektricitet från Ryssland. Det föreslogs även att landet skulle köpa in sig i det ryska kärnkraftverket Smolensk så att en reaktor var belarusisk.

Under mitten av 2000-talet växte en energidispyt fram mellan Ryssland och Belarus, där det ryska gasbolaget Gazprom krävde allt högre priser. Dispyten eskalerade efter att Belarus avslöjats med att under en tid tappa olja från oljeledningen Druzhba utan att ha ett avtal. Ryssland dubblerade priset på gas och lade till exporttariffer på oljeexporter till Belarus. Belarus krävde i sin tur en transiteringsavgift för varje ton rysk olja som skickades över landets territorium.

Dispyten kulminerar och en tysk parentes

Måndagen den 8 januari 2007 kulminerade dispyten genom att det ryska företaget Transneft slutade pumpa olja genom Druzhba-ledningen. Dispyten växte därigenom snabbt till en större energikris eftersom ledningen försåg flera EU-länder med olja – däribland Tyskland, vars årliga oljekonsumtion till 20 % täcktes av ledningen. Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, uttalar sig dagen efter och ifrågasätter utfasningen av den tyska kärnkraften som beslutades år 2000, under tidigare förbundskansler Gerhard Schröders tid. Enligt Merkel behöver Tyskland en omfattande, balanserad energimix.

År 2010 ändrades utfasningen av kärnkraft under Merkels styre, så att kärnkraftverken skulle kunna drivas mellan åtta och fjorton år längre än tidigare beslutat, när slutdatum var 2020. År 2011 ändrades detta igen efter olyckan i Fukushima Daiichi och åtta reaktorer stängdes direkt, medan resterande reaktorer ska fasas ut till och med 2022.

Belarus bygger nytt

Efter energidispyten 2007 deklarerade president Lukasjenko att landet behöver säkra sin energiförsörjning. För detta ändamål behövde man bygga ett eget kärnkraftverk. I januari 2008 tas beslut för konstruktion och i januari 2009 bestäms det att kraftverket ska byggas av ryska Atomstroyexport, med finansiell uppbackning av ryska statliga lån. Två år senare tecknas ett avtal för att bygga två reaktorer vid Astravets. Enligt ryska uppgifter är kostnaden ungefär tio miljarder dollar.

Vid en flytt av reaktortanken 2016 gled denna ur en lyftsling och föll till marken. Vid inspektion av reaktortanken, som väger 330 ton, fann inspektörerna från Atomstroyexport och den ryska reaktorutvecklaren OKB Gidropress inga skador. Resultaten från inspektionen skickades till det belarusiska atomkraftbolaget och till den belarusiska strålsäkerhetsmyndigheten, Gosatomnadzor. Belarus krävde dock att reaktortanken skulle ersättas, vilket Rosatom gick med på. Redan samma år skickades därför reaktortanken för Astravets 2 istället till Astravets 1 som ersättare, vilket dock resulterade i sex månaders försening. För att ersätta reaktortanken till Astravets 2 användes istället reaktortanken för Kaliningrad 1.

Moderna reaktorer

Valet av reaktor till Astravets föll på VVER-1200 AES-2006, som är en reaktor av typ Gen III+ (AES står för Atomnaya ElektroStantsiya, kärnkraftverk). Reaktorn har utformats i drygt tio olika versioner, främst baserat på olika geografiska förhållanden och kravbild men också på kundernas önskemål. De två huvudsakliga versionerna är AES-2006/91 och AES-2006/92, i grundutförande kallade V-491 respektive V-392M. Båda har utformats av Atomenergoproekt, men inom olika avdelningar (St Petersburg respektive Moskva) för att möta olika kravbilder.

Reaktorerna som byggs i Astravets är av typen V-491 och producerar 1109 MW elektrisk effekt netto (1 199 MW brutto) från 3 212 MW termisk effekt. Det är samma version som planeras och byggs för Kaliningrad 1 och 2 samt Leningrad 2-2, 2-3 och 2-4.

Den andra varianten, V-392M, har bland annat byggts i Novovoronezj. Där har samtliga generationer av VVER byggts, om än inte i alla versioner.

I samtliga reaktorer av modell AES-2006 är huvudkomponenterna utformade för 60 års drift av anläggningen. Till skillnad från västerländska tryckvattenreaktorer har de ryska VVER-reaktorerna liggande ånggeneratorer och hexagonalt bränsle.

Reaktorn har ett flertal aktiva och passiva säkerhetsfunktioner, som även är utformade för att hantera händelser bortom de konstruktionsstyrande händelserna. Bland de passiva systemen finns härdnödkylning genom trycksatta vattentankar och passiv vätgasrekombinering. För hantering av händelser bortom de konstruktionsstyrande finns passiv kylning via ånggeneratorer och passiv kylning av inneslutningen samt anslutningar för tillförsel av vatten och elkraft för en mängd olika system. Reaktorerna är även utrustade med härdfångare med kylning, för att ta hand om och kyla härden vid en härdsmälta genom reaktortankens botten.

Förutom säkerhetsfunktionerna är reaktorerna utformade för att minska bemanningen som krävs för att driva anläggningen (0,42 personer per elektrisk MW). Från början var reaktorerna inte tänka att klara av flexibel drift, även kallat lastföljande drift. Detta ändrades dock när reaktorerna utformades för export till den europeiska marknaden och alla VVER-1200 är utformade för att klara reguljär och återkommande effektändring till halva effekten. Påverkan på reaktorn och antalet cykler man klarar vid flexibel drift beror av ändringshastigheten och den totala förändringen.  Vid fem procent per minut och total förändring om 50 procent är reaktorn utformad för 15 000 cykler. Vid fem procent per minut och 10 procent total förändring av effekten klarar reaktorn istället fem miljoner cykler.

Finsk vidareutveckling

Den reaktor som planeras att byggas i Hanhikivi i Finland är en vidareutveckling av V-491, kallad AES-2006E eller V-522. Bland annat är den utformad för att klara mycket extrema väderförhållanden och större flygplanskrascher. Den är också utrustad med fler dieselgeneratorer och har 20 procent extra utrymme för instrumentering och kontrollutrustning för att ha rymma eventuella uppgraderingar. Enligt uppgifter från Konstantin Ilyinsky, chef vid Atomproekt i St Petersburg, är reaktorn utformad för att klara 100 års drift.

Minskat fossilberoende

I dagsläget står rysk gas för 98 procent av den belarusiska elproduktionen. Konstruktionen av det nya kärnkraftverket är del av en strategi där det nya kärnkraftverkets två reaktorer tillsammans med 1 GW ny kolkraft, 120 MW vattenkraft och 300 MW vindkraft skulle minska fossilgasens andel till 55 procent av elproduktionen. Landets elkonsumtion uppgick 2017 till 35 TWh och enligt Rosatom skulle de två reaktorerna vid normal drift producera mer än hälften, drygt 19 TWh. Elkonsumtionen per capita i Belarus är en blygsam fjärdedel av elkonsumtionen i Sverige, 3.5 MWh mot 13.1 MWh.

Samtidigt köper Belarus flera gasturbiner, under de senaste två åren 16 stycken 62 MWe gasturbiner från Siemens.

Kontroversiellt i närområdet

Det nya kraftverket har väckt upprörda känslor hos några av grannländerna. Inte minst hos Litauen, som kräver att kraftverket inte ska startas och att EU ska införa sanktioner för att förhindra starten. Litauen har hänvisat till säkerhetsproblem och dålig kommunikation som skäl till att kraftverket inte ska starta. Bland annat hänvisar man till den incident 2016 där reaktortanken vid leverans föll till marken.

Litauen påpekar även att kärnkraftverket ligger nära gränsen, ungefär 50 km från Litauens huvudstad Vilnius. Dessutom anser man att Belarus inte har följt internationella konventioner avseende informationsutbyte till närliggande länder avseende bygget av det nya kärnkraftverket. Den senaste tidens oroligheter i Belarus har gjort att Litauen intensifierat sina protester.

Tillsammans med Lettland och Estland har de tre baltiska länderna nu valt att bojkotta el från Astravets. Detta genom ett certifikatsystem för att spåra ursprunget vid elhandel. Samtidigt ska de baltiska länderna, som idag är synkront anslutna till det ryska nätet, påbörja arbetet för att ansluta sig synkront till det centraleuropeiska elnätet.

Som ett krav för att gå med i EU år 2004 tvingades Litauen stänga de två reaktorerna av RBMK-typ  i Ignalina. Den sista av reaktorerna stängde den sista december 2009. I ett slag gick landet från att exportera elektricitet till att importera omkring 70 % av elkonsumtionen. Direkt efter stängningen ökade elpriserna med 33 procent och från 2008 till 2013 ökade elpriset i Litauen med cirka 50 procent. Från slutet av 2005 drev Litauen ett nybyggnadsprojekt för att bygga ett nytt kärnkraftverk, Visaginas. Det nya kraftverket skulle ligga på samma plats som Ignalina, ungefär 100 km från huvudstaden. Projektet drevs tillsammans med GE Hitachi fram till åtminstone 2014, då man skrev under intentioner för att starta en formell projektorganisation tillsammans. Efter det har projektet dött ut och år 2016 sade den tidigare energiministern, Arvydas Sekmokas, som var initativtagare till bygget att projektet var nedlagt.

Eftersom fossilgas idag står för 30 procent av Litauens totala energikonsumtion byggde man 2014 en ny terminal för LNG, flytande naturgas, för att minska sitt beroende av Ryssland. Den flytande terminalen, FSRU Independence, kostade ungefär en halv miljard dollar och kan täcka hela Litauens gasbehov, plus 90 procent av Estland och Lettlands framtida gasbehov.

Fossilfri framtid

Det första reaktorn, Astravets 1, i Belarus går nu mot en kontroversiell uppstart av flera anledningar. Reaktorn har redan uppnått kriticitet och det officiella startdatumet med nätanslutning är satt till 7 november, det vill säga årsdagen för oktoberrevolutionen. Oavsett politiska intriger kommer det nya kraftverket göra stor skillnad för klimatet med 19 TWh årlig fossilfri elproduktion.