Spindel i nätet för konferensen var Karin Westling, Research Area Director Nuclear Power på Energiforsk. Här är åtta frågor till henne.
Kärnkraftskonferensen var fullsatt med över 120 deltagare. Hur skulle du sammanfatta konferensen?
– Hög energi! Både talare och deltagare var pålästa, intresserade och diskussionsglada. Diskussionerna började redan vid fördrinken inför middagen och tog liksom aldrig slut. De allra flesta nyttjade såväl konferensen som middagen och kanske framför allt pauserna till max. Ämnet livstidsförlängning är helt klart något som man både ville och behövde prata om.
Temat var livstidsförlängning, varför då?
– Att den nordiska kärnkraftsflottan ska fortsätta producera är något som förutsätts i de flesta framtida systemscenarios, trots att inga beslut är fattade. Samtidigt är det nästan bara nybyggnation som diskuteras i politiken och i de offentliga rummen. Vi kände att det behövdes ett forum dedikerat till att diskutera frågan från alla upptänkliga synvinklar. Och det känns som att det var lyckat.
Vad skulle du säga blev den största snackisen?
– En fråga som kom upp i nästan alla presentationer och diskussioner var frågan om kompetens. Vad händer om tekniken kan fortsätta funka – men vi inte längre kan hitta människor som förstår sig på den? Det blev väldigt tydligt att livstidsförlängning inte bara handlar om teknik, utan minst lika mycket om frågor som kompetens och organisation.
Var det något som någon av talarna sa som fick dig att höja på ögonbrynen eller som du tyckte var särskilt intressant?
– Kanske när Daniel Westlén, statssekreterare hos klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, frågade varför just 80 år skulle vara en maximal livslängd för kraftverken. Om utrustningen kan fortsätta producera med bibehållen säkerhet, varför då inte fortsätta även efter det? Den diskussionen återkom även senare, och slutsatsen blev att den bortre gränsen på 80 år kanske mest har uppkommit av administrativa orsaker – inte säkerhetsmässiga.
Vem fick den längsta applåden?
– Oj, svår fråga. Kanske Atte Harjanne, som talade under middagen. Han är finsk riksdagspolitiker från det Gröna partiet, och resonerade kring orsakerna till att han och hans parti stöttar kärnkraft. Inte särskilt oväntat för en grön politiker så grundar det sig i en stark oro för klimatet och framtiden, vilket på ett finskt pragmatiskt sätt lett till slutsatsen att alla fossilfria lösningar bör utnyttjas.
Kärnkraft låter väldigt allvarligt – blev det några skratt under dagen?
– Oj, ja. Det här är människor som har väldigt trevligt tillsammans. Jag hörde både intensiva diskussioner och skratt. Och när Anders Wik från Vattenfall Research & Development diskuterade hur mycket som hänt under de senaste 40 åren, och bland annat exemplifierade med foton på sig själv, så var det rätt svårt att hålla sig allvarlig.
Vad tar du med dig till nästa konferens – och när arrangeras den?
– Just nu fokuserar jag faktiskt mest på att andas ut efter den här konferensen. Men jag tar definitivt med mig att presentationer blir ännu mer givande om de följs av diskussioner. Och att kompetens behöver diskuteras ännu mer än vad vi redan gör.
Något annat du särskilt vill lyfta?
– Det är lätt att bara uppmärksamma och tacka talarna – men jag skulle vilja säga att deltagarna är minst lika viktiga. Det är i grunden deras engagemang, intresse och diskussionsvilja som gör en konferens till en lyckad och givande dag.