Det finns jordbruksområden i Sverige där det organiska materialet i åkermark minskar. Det beror på att jordbruket har blivit alltmer specialiserat med intensiva odlingsmetoder för framför allt spannmål. Användningen av biogödsel minskar eftersom gårdar med djur ligger för långt bort från gårdar med växtodling.
Forskningsresultat visar att det kol som försvinner bidrar till koldioxidutsläpp som är nästan fyra gånger så stora som utsläppen av växthusgaser från den användning av diesel som förekommer i odlingarna inom samma område, enligt forskare från Lunds universitet.
Det kan därför vara samhällsekonomiskt motiverat att uppmuntra vallodling i områden med intensiv växtodling. Att odla gräsvall kan också vara ett sätt att på lång sikt öka eller bibehålla en hållbar livsmedelsproduktion. Detta ska givetvis vägas mot det faktum att åkermarken används för att odla energigrödor.
När klimatnyttan beräknas med dagens EU-regler tar man inte någon hänsyn till förändringar av markkol eller till den positiva effekten av att ersätta mineralgödsel med biogasens rötrester.
Om gräs skulle introduceras i spannmålsväxtföljden i Skåne och Västra Götaland skulle vi kunna få fram 1,9 TWh biogas, vilket är mer än hela dagens produktion i landets biogasanläggningar. Klimatnyttan av denna förändring skulle motsvara 0,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år.