I en debattartikel i Svenska Dagbladet lyfter flera debattörer, bland andra Leif Östling från Kommissionen för skattenytta, uppgifter om kostnader för att bygga ny havsbaserad vindkraft. Dessa uppgifter känner vi på Energiforsk inte igen alls. Dessbättre har flera repliker publicerats, med uppgifter vi bedömer vara betydligt mer rimliga, bland annat här, här och här.
I den senare av dessa redogör doktoranden Samuel Estenlund bland annat för vår studie El från nya anläggningar, som visar att ny havsbaserad vindkraft och kärnkraft kostar ungefär lika mycket sett till alla kostnader under hela driftstiden. Studien är visserligen tre år gammal, men vår bedömning är att kostnadsskillnaden mellan kraftslagen inte har förändrats på något avgörande sätt sedan dess.
Vi tycker att det är bra att Kommissionen för skattenytta lyfter en diskussion om kostnaden för ny elproduktion. Tidöavtalet säger att staten ska gå in med kreditgarantier på 400 miljarder kronor för ny kärnkraft samt att regeringen ska utreda en riskdelnings- och finansieringsmodell för ny kärnkraft. Tidöavtalet säger också att elnätskollektivet inte ska subventionera anslutningskablar för havsbaserad vindkraft samt att alla kraftslag ska bära sina egna kostnader.
Energiforsk bedömer att om Sverige ska klara att snabbt genomföra energiomställningen för att kunna fortsätta vara en industrination kommer vi behöva säga ja till så mycket fossilfri elproduktion som det bara går. Att få så låg total kostnad som möjligt är mycket viktigt, men faktorer som till exempel sårbarhet, acceptans och lokal miljöpåverkan är svåra att sätta en prislapp på.
Teknikneutralitet mellan olika kraftslag är eftersträvansvärt, det ger konkurrens som främjar kostnadseffektivitet. Om stöd ges enbart till vissa kraftslag riskerar Sverige att missa möjligheter som andra tekniker kan erbjuda. Subventioner av kraftproduktion med skattepengar innebär alltid avvägningar, men kan vara motiverade eftersom energiomställningen brådskar.
En fördel med kärnkraft är att den är planerbar. Men flera studier, inklusive från Energiforsk, visar att planerbarhet kan uppnås på flera olika sätt. Några exempel förutom kärnkraft är kraftvärme, vätgas- eller biogasturbiner eller väderberoende elproduktion i kombination med till exempel vätgaslager. Diskussionen i Sverige har tyvärr handlat mycket om enskilda kraftslag och mindre om vilka funktioner och egenskaper vi som land vill ha från hela energisystemet.
Det här talar för att flera fossilfria kraftslag bör få ta del av eventuella stöd, inte minst elproduktion som ihop med energilagring och andra tekniker bidrar till planerbarhet.
Kärnkraftens utbyggnad på 1970- och 1980-talet finansierades till stora delar av staten. Vindkraftens expansion några decennier senare fick hjälp av systemet med elcertifikat, som finansierades av hushåll och företag via elräkningen. Vilken finansiell modell Sverige bör välja för att genomföra elektrifieringen nu är värt att diskutera.
Det är olyckligt att debattörerna för fram vilseledande uppgifter om kostnaden för olika kraftslag. Men det är bra om deras inlägg kan starta en diskussion om statens finansiella ansvar för utbyggd elproduktion.
Om Sverige ska bygga ett robust och hållbart energisystem och fortsätta vara en industrination kommer vi behöva säga ja till i stort sett all ny fossilfri elproduktion som föreslås. Vilken finansiell roll staten bör ta för detta är inte självklar. Men om staten är med och bidrar konkurrensneutralt ökar Sveriges möjligheter att genomföra energiomställningen snabbt.
Daniel Hirsch
Kommunikationsansvarig Energiforsk